Snälla kan inte illamåendet lägga sig, bara för en hundradels sekund eller den sprängande huvudvärken som gör att jag knappt kan tänka eller den frustrerande smärtan som strålar från ländryggen och ner i benet …

Men om jag bara gör detta också, så kan jag vila sen! Men vänta här, jag skall hinna träna också!
Sen har jag en familj som vill ha mat och min uppmärksamhet och kärlek. Nej, varför inte starta upp ett FÖRETAG nu när jag mår så här, då slipper jag jobba med de hemska trauman jag bär på och som nu har spätts på med att mista både min bror och pappa.

Hela jag går runt som en tickande bomb! Frågan är bara vilken dag skall det smälla!? Så länge jag har struktur på varenda liten pinal och får snöra på mig skorna klarar jag att hålla huvudet över vattenytan. Hos mig gasar man så länge det bara går. Vila, vad är det?!

Vissa dagar är bättre än andra och så är det väl för alla. Träningen funkar pga hjärnan är så pass stark, hade kroppen fått bestämma hade jag inte kommit många km nu. Jag får frågan om jag vill följa med till Köpenhamn och springa 6-timmars. Just när frågan ställs är svaret enkelt, nej här skall inte springas något ultra lopp. Jag har inte sprungit ett pass som har varit längre än 30km… MEN jag kan inte släppa tanken. Jag åker alltså till Köpenhamn med ett pass på 45km i benen på lite mer än 1 år.

Vid ca 50km är det STOP! Kroppen är inte tränad för detta och det hade väl vem som helst kunnat räkna ut, hur dum får man bara vara genom att åka dit och sätta på sig en nummerlapp. Jag är riktigt förbannad på mig själ! Får några väl valda ord sagda till mig, där och då som jag aldrig kommer att glömma. Genomför loppet och tar hem 1:a placering och persar och tar mig in som 2:a på rankinglistan i världen. Nu borde jag väl var nöjd och glad?! Nej, jag hinner baske mig inte innan för dörren då jag hittar ett nytt 6- timmars i Barcelona bara 2 1/2 månad senare.

Väskan är packad, jag är taggad som bara den. I 6 timar skall jag springa runt, runt på en 400 meters bana och bara tänka positiva tankar. Jag har inte mycket att klaga på det loppet, allt gick nästan enligt plan… Ja, bara nästan! Jag persar igen bara någon månad efter förra loppet, jag vinner hela tävlingen!
Men ändå, är jag inte nöjd.. Prisutdelningen har inte ens börjat innan jag tjatar om ett nytt försök att komma över de där 8 milen på 6 timmar.

Hur galet det än låter, suktar jag efter mer trots att jag precis genomför detta.. I dag tänker jag annorlunda, värderar saker på ett annat sätt.

Kroppen har börjat protestera på allvar….