Så tävlingssugen jag var i början av veckan, tankarna for runt i mig! Skulle jag tävla nu, när jag tränar som mest?!Ett meddelande mellan Rune & mig slutade med att jag fick uppleva min roligaste & härligaste mara i denna värmen på Öland det var häftigt!

Skulle jag vara så ”tokig” att jag körde själv 30 mil till Öland, sedan springa en mara & sedan sätta mig i bilen igen & köra hemåt? Nej, det var någon som satte stopp för det, kanske tur det!

Jag är tacksam att jag fick med mig en löparkompis i Ryssberget, det var inga tveksamheter när jag frågade honom, han blev nästan glad för att få springa en mara på Öland istället för att köra ultraintervaller var 3:e tim. Tänk där ligger man verkligen i lä.. tror att jag kanske är skyldig honom ett 6-timmars lopp i Skövde lite längre fram 😉

Bilfärden till Öland gick fortare än beräknat, skönt! Vi hade mycket att diskutera i bilen, det var löpning, löpning, löpning & kanske några andra små instick emellanåt. Nästan hela resan upp regnade det, å vad skönt tänkte jag! Det är ju mitt löparväder med massor av syre i luften. Väl framme på Öland så var det blå himmel & varmt, men det blåste en hel del.

Vi hämtade våra nr.lappar & tog bilen till Idrottsplatsen där vi skulle byta om & värma upp lite. Helt folktomt bara vi två, hade vi verkligen kommit rätt?! Ombytta & färdiga blev det en liten uppvärmning runt löparbanan & sen begav vi oss till starten.

Ölands marathon är ingen stor mara, men en fin mara, jag hade fått höra att det var en lätt bana & nästan inga höjdskillnader.

Nu var alla löparna samlade,  jag också…

Alla löparna gav sig i väg, jag försökte att hitta ett tempo som skulle kännas behagligt & det gjorde jag ganska fort. Jag fick sällskap av ett ”veterangäng”. Vi var en salig blandning; en polack, en norsk, en tysk, en annan svensk & lilla jag.

Dom hjälptes åt att ligga & dra, efter 8km tänkte jag att nu är det nog min tur att gå fram,nej! Då får jag en klapp på axeln att ligg du där bak, detta fixar vi. Min känsla var lite att; okej! Ni tror säkert att bara för att jag är tjej så har jag ingen kontroll på läget, men är det så ni vill ha det så ligger jag snällt kvar här.

Jag hade ju hittat ett så bra löpsteg, så jag hade tid med att fundera både på det ena & andra & samtidigt titta på den härliga utsikten. Att det inte skulle vara några höjdskillnader det kan jag inte hålla med om, det kom små stigningar  emellanåt som var luriga.

När vi passerade varvningen första gången så kände jag att dom andra började tappa farten lite, men jag ville försöka att ligga kvar vid dem ett tag till. Vi 19 km tackade jag för kaffet & fortsatte min lilla färd tillsammans med en annan löpare som kom susande förbi mig. Skulle jag försöka hänga med honom, så slipper jag springa själv.

Vi låg där tätt intill varandra & hjälptes åt att dra, nu var vi inne på andra varvningen & den lilla publiken som satt på caféet & längs med gatan hejade glatt på när jag kom med lätta steg. Jag kände mig pigg & glad!

Tror aldrig att jag har druckit så mycket på ett lopp någon gång som det blev i dag, massor med vatten & egen sportdryck. Värmen var lurig & blåsten var egentligen bara skön.

Jag började se att löparen jag hade bredvid mig började ta mer & mer slut, han knackade mig på axeln & frågade hur långt vi hade sprungit & vilken tid vi låg på. Han hade glömt sin klocka hemma.
– Vi har sprungit 33.8 km & vi ligger på 4.30 tempo, svarade jag.

– Å, nej!, fick jag som svar. Jag orkar inte mer, tror jag har gått in i väggen, fortsatte han.

Jag kände mig besviken på att tappa ännu en löpare, och samtidigt kom den härliga känslan om hur STARK & PIGG jag var. Jag fortsatte min färd & försökte att börja öka lite, då passerade jag nästa löpare & nästa.

Vänta lite, hur många var jag nu uppe i nu, jag hade inte så mycket annat att fundera över, så om jag började räkna löpare som jag passerar fram till målgången så blev jag allt lite piggare. Nu var jag uppe i 16, 17 löpare & den sista vätskestationen, vatten & cola. Oj,vad gott det var!

Jag ökade tempot lite till, framme vid varvningen för 3:e gången & jag kan verkligen inte klaga på den lilla publiken för de var med mig allihop. Nu hade jag bara 2 km kvar och lade in en ännu högre växel.

Då var jag uppe i 18, 19 löpare. Tankarna for runt i mig, kan man verkligen känna sig så här lätt i kroppen efter att ha sprungit nästan en mara? 1 km kvar & jag bara flyger fram..

Passerar målgången på tiden 3.08.38 & är mer än nöjd med mig själv. Jag har aldrig sprungit en mara med denna härliga KÄNSLAN i kroppen, aldrig känt mig så PIGG & haft så mycket KRAFT & ENERGI.

Väl i målgången frågade journalisten mig, ‘är du så pigg som du ser ut?’
– Ja, jag skulle kunna forsätta att springa lite till, svarade jag.

Jag var inte på Öland för att sätta personbästa,  jag var här för att ha ROLIGT & hitta KÄNSLAN!

TACK Rune!