Dagen kunde varken börja eller sluta bättre i gâr.
Dagen började med ett lugnt pass pâ 17 km, jag
mâste erkänna att jag kände av intervallerna dagen innan i benen.

Mitt intervallpass dagen innan är en historia för sig.
Alltid händer det nâgot när jag är med..
Jag hade fàtt dispens för att komma in pà arenan tidigare
pâ morgonen för att slippa träna dom varmaste timmarna.
Jag blev insläppt pâ omrâdet och kunde köra min träning som planerat.
Solen hade fort. inte tittat fram och vinden fläktade lite lagom.
Det var bara jag där! Nästan lite lyx 😉
Träning kan jag inte kalla lyx, för mig är inte lânga intervaller en lek
utan mer ett mâste.
Men dom genomfördes & med RIKTIGT bra tider, sâ nu var jag riktigt nöjd!
Dâ var det bara att jogga hem tänkte jag.
Nej, sâ lätt var det inte. Jag hade blivit inlâst.
Jag sprang runt hela omrâdet för att hitta nâgon som kunde öppna för mig
utan resultat.
Vad gör jag!? Jag fâr ”planka ut” men insâg ganska snart att det skulle vara helt omöjligt utan att skada sig.
Lite längre bort sâg jag nâgra sopgubbar. Jag kallade pâ dom och försökte
göra mig förstâdd, vill ni hämta nâgon som kan släppa ut mig.
Med ett leende pâ läpparna hämtade dom hjälp och jag kunde lugnt jogga
hem efter ännu en dag med en ny utmaning för mig.

Men i gâr fick jag vara barn pâ nytt, jag & min underbara barn var pâ
vattenlandet tillsamans med nâgra kompisar & jag tror aldrig att jag har
âkt sâ mycket vattenrutschkana. Till och med  barnen sa: mamma!
Det är jätte roligt att vara här med dig
du är som ett stort barn. Du âker lika mycket som vi.
En mycket lyckad dag!