Att springa Lidingöloppet fanns inte med i min planering, men ni gjorde denna resan möjlig för mig & det är jag så tacksam för…

Nu var alla förberedelser i gång, väskan skulle packas med diverse saker,
hur mycket skulle jag behöva ta med mig i min väska…
Jag kände att det hängde ganska mycket på vilket väder det skulle bli.

Nu satt jag i Susanne & Jörgens bil på väg upp till Stockholm, tillsammans
med deras dotter.  Vi var tre i bilen som skulle springa, jag tror att Susanne också
gärna hade sprungit om hon hade varit riktigt fri från sin ”skada”.
Det var mycket ” löparsnack” hela vägen upp & stämningen i bilen var på topp!
Tänk att det finns så härliga & underbara människor som ställer upp för mig.

Det blev en runda ut till Lidingö, för att hämta starbeviset & äta på ”pastapartyt,”
innan det var dax att bege sig till hotellet, där jag skulle möta upp Fredrik &
Roger. Roger skulle också springa tremilen, medan Fredrik var med som sällskap &
vätskelangare, eller man kanske kan säga att Fredrik var ”allt i allo på denna resan” 😉

Lördag morgon! Jag har sovit oroligt i natt…På med kläderna för att sen ner & fylla
på med en ”energirik” frukost var min tanke, men tyvärr hade inte hotellet vi bodde
på den bästa frukosten man kan önska sig.
Det var bara att äta & se glad ut.

Hur skulle jag / vi nu göra med min vätskelangning!?
Det fanns ju inte en chans att Fredrik skulle kunna langa både vid 15 km markeringen & vid 20 km markeringen, det betyder i så fall att han skulle vara snabbare än mig 😉
Vi tog bilen upp till 15 km markeringen & frågade killen som stod där om det fanns möjlighet att få sin dricka serverad här, han tittade på mig & sa : men vi har ju dricka
här som du kan få. Jo, jag vet det, men jag vill helst ha min egen, jag berättade hur allt låg till, efter en stund sa han: detta måste vi kunna ordna till dig! Jag fick ett eget bord!

Tillbaka till startområdet för att börja förberedelserna, jag vet själv hur jag är innan
en tävling, men försöker verkligen att dölja det så gott jag kan, men i dag gick det bara
inte. Jag var nervös, spänd ,stressad, tung, ja allt man bara kan vara.
Vet inte hur många gånger Fredrik försökte lugna mig genom att säga, detta löser jag
till dig! TACK, snälla!

Jag gick försiktigt ner till starfållan som jag skulle starta i, jag kan säga att det var mer än lerigt för er som inte var där. Skottet smäller & starten går…
Alla bara trycker på från alla håll & kanter, jag försöker att hitta ett bra löpsteg men det
finns inte en chans. Redan efter en 1 km har man lera långt upp på ryggen, men det bryr
jag inte om bara jag får rätt på steget & känslan. Men den kommer aldrig!
Jag känner mig som den tyngsta  & ”klumpigaste” elefanten som finns, vad gör jag här?
Mellan 10 – 11 km markeringen är  min känsla så STARK att nu bryter jag, för detta är inte
roligt! Men något i mig sa, PETRA du fixar detta!
Vid 15 fick jag min första vätska langad till mig & hade då bestämt mig för att klockan
skall jag inte titta på mer… Låt kroppen få bestämma loppet i dag.
Jag jobbade hela resan, flytet fanns inte,varför?! Nu var min vätska slut också..
Precis innan 20 km`s markeringen hade vi bestämt att nästa vätska skulle langas &
där stod Fredrik med den på ena sidan & på andra sidan hade jag en riktig hejarklack
från Heleneholm. Om nu min resa har varit jobbig, vad kommer den inte bli nu tänkte jag
nu börjar det tuffa partiet. Men mitt i den ”tuffaste” backen står Hasse & Monica å` hejar
på mig, jag får rapport om var jag ligger.

Jag börjar passera löpare, efter löpare, precis som Rune hade sagt att jag skulle göra,
hur visste han nu det 😉 Jag får sällskap av Ola Cedergren, från & till i spåret, vi
försöker att ”peppa” varandra så gott det går…

Det märkliga är att när jag är på toppen av Aborrebacken, så kommer allt det jag har sökt efter, det är bara till att kämpa sig igen de sista 5 km nu & det gör jag också.
Ju fler löpare jag passerar desto starkare känner jag mig. Jag kan säga att jag spurtade
in på det gyttja upploppet & tiden stannar på 02.09.37

Jag klarade mitt mål! Topp 10 på Lidingöloppet, YES!

Jag sammanfattar det hela med att jag känner mig mentalt stark & nöjd, å` att jag klarade
att genomföra detta terränglopp, men jag är nog allt en maratontjej som kan ligga & mala i
samma tempo, mil efter mil….