Just nu kallar jag mig själv ett hopplöst fall…

Detta var 2:a gången i mitt liv som jag tävlade på bana,
första gången var i fjor när jag sprang 10 000 m & jag måste
säga mitt hjärtas mening, detta är så förbaskat roligt!
Jag har aldrig tränat friidrott, jag är ingen snabb löpare & jag äger
inga spikskor, men jag gör det här med ett leende på läpparna
varje gång..

Tänk att komma i mål efter 3000 m på bana, som en solstråle & hämta
andan & sen i nästa andetag, fråga om jag får göra om det….
Ja, ni hör själva, arrangörerna bara skrattade & log åt mig & sa, det märks
att du är en långdistansare Petra!

Tanken var att springa så jämnt som möjligt & ta rygg på seniortjejerna som
tränar friidrott, men det upplägget sprack redan efter 300 m…
Jag var snabbare 😉 feg som jag är eller kanske skall jag kalla mig smart så
gick jag ut för långsamt. När jag hade sprungit 1500 m så hittar jag mitt rätta
löpsteg & klippet som gör att jag känner mig STARK! Nu jäkla flög jag fram,
utan att känna att det var jobbigt.. men ni hör själva! Så kan man ju inte göra på den
distansen, det gör man kanske på en halvmara eller en mara.
Där har vi det… det är just det jag lär mig hela tiden, vänta in, vänta in & sen ökar vi
& hittar den goa härliga känslan.

Att bli DM 1:a i min klass & över seniorerna känns rätt härligt, hur är det man brukar
säga: Gammal & seg 😉 Tiden blev 10.48 på 3000 m

Tack för att ni ALLA finns här för MIG!