Det är verkligen med blandade känslor som jag skriver detta inlägget…

Jag vill börja med att TACK ALLA som  har skickat lycka till & grattis
meddelande till mig under helgen! Jag blir nästan rörd av att jag har så
många följare, att ni är så goa & omtänksamma! Ni gör mig så STARK!
Tyvärr finns det inte en chans för mig att svara på alla meddelande, men
ni skall veta att jag läser dem alla & ni är alla lika värda!

Tyvärr nådde jag inte mitt MÅL! Varför?! Vad var det som gick snett?
Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Vad har jag lärt mig & vad vill jag
ändra på till nästa utmaning? Frågorna har varit många det sista dygnet.

Om vi backar bandet lite & tar det från början, så hade jag kanske satt för
höga krav på mig själv, Stockholmsmaraton är ingen lätt bana, men varför
skulle inte jag klara det, om de andra gör det. Det var inte min dag!
Min förberedelsevecka blev inte bra! Jag gjorde saker som min kropp inte
tyckte om & var van vid. Jag drog ner på träningen alldeles för mycket & fortsatte
att äta precis som när jag ligger på mängdträning, hela kroppen var så tung,
så tung & spänd som en stor muskel! Huvudet värkte, hjärtat slog dubbla slag
& jag va lätt irriterad!

Jag kom till Stockholm redan i fredags vid lunchtid & kunde ta det lugnt.
Träffade Rune på kvällen för att gå igenom om hur jag ville ha min vätskelangning
av honom & Fredrik.

Lördag morgon vaknar jag och känner inte alls för detta, men nu är jag här & jag lägger all fokus på just mitt lopp & inget annat. Rune kommer & möter upp mig, för att vi sen skall ha följe till Stadium, han märker på mig att jag är tyst & vill egentligen
inte prata. Han låter mig få gå där i min egen värld & han berättar om så många roliga & härliga resor som han har varit med om. Vilken löpare säger jag bara!
Väl framme byter vi de sista orden med varandra & jag går in för att byta om & värma upp i Slottsskogen, den första jag stöter på är Isabellah Andersson, vi kramar om varandra & byter några ord, innan jag går in & möter ännu fler spända & förväntasfulla tjejer.

Uppvärmingen känns precis som vanligt, när jag springer där för mig själv i Slottsskogen. Varmt & kvavt i luften & solen tittar fram.

Ger mig ut till starten & träffar på ännu fler härliga ultratjejer, redan innan har jag bestämt mig för att jag skall ligga bakom dessa tjejerna. Jag vet att de är starka & kommer
att sticka när starten går & där vill jag inte vara med. Jag skall vara stark i slutet!
Kroppen känns okej, när jag ger mig av & vid 7 km står Rune & jag får min första dricka.
När jag kommer upp på Västerbron så börjar jag passera löpare som jag inte hade räknat med. Det gör mig mentalt stark! Vid 14 km får jag min nästa langning av Fredrik & det känns som jag håller trotts tung kropp! Vid 18 km står Rune igen, inget som var bestämt, men det gjorde mig GLAD! Nu skall jag ut på Djurgården & då händer något som bara inte får hända, jag tappar gnistan, känslan, jag blir bara tyngre & tyngre… Jag bryter, jag vill inte mer, det är inte roligt! Gäng av killar passerar mig, en efter en.. jag tappar fokus & hade någon sagt till mig: KLIV AV! Hade jag gjort det! Men jag ger mig inte, jag fortsätter
en bit till! Hör mitt namn ropas längs med gatorna & publiken gör mig stark & nu börjar
jag närma mig Västerbron för andra gången. Nu skall snart Fredrik stå här med dricka & energi till mig, men var är han?! Har jag missat honom? Nej, där är han.. Jag får en riktigt
bra service & kanske upplevs som en riktig kärring 😉 Men där hittar jag samtidigt det jag har sökt i 33 km, den goa härliga känslan infinner sig & klippet i steget finns bara där.
Hela jag ler inom mig! Nu jäklar, är Petra Skiöld vaken! Km efter km känns bättre, där står
Rune & hejar på mig! Jag börjar plocka löpare efter löpare, jag blir bara starkare & starkare… Nu är det inte långt kvar! Jag får info. om att tjejerna framför mig börjar se slitna ut medan jag bara blir starkare & starkare. Jag plockar en efter en… Just i den stunden önskar jag att min kropp hade svarat tidigare.

Jag kommer i mål på tiden 2.55.46 & som SM 7:a & med en känsla som jag aldrig har haft
tidigare vid målgång på en mara. JAG ÄR PIGG – JAG ÄR STARK – JAG KAN MER!
Jag tog aldrig slut, det gjorde mig frustrerande men samtidigt kom det glädjetårar som jag
inte kan förklara. Jag vet att jag kommer att komma tillbaka ännu starkare, nu har jag lärt mig ännu mer om mig själv!

Är det någon som jag vill tack för denna resan så är det RUNE LARSSON, han finns där för mig ALLTID! ALLA är ni GULD VÄRDA, men Rune ger mig tryggheten & finner glädjen i det mesta vad det gäller löpningen & är det någon jag lyssnar på så är det honom.

Jag skall njuta & vara stolt över mitt avslut & just detta skall jag bära med mig,
allt annat lägger jag bakom mig!