Att jag skulle placera mig som två på Wallanderloppet
i går, det var verkligen ingenting som jag hade räknat med….

Så mycket mängd som jag ligger på nu har jag aldrig tidigare haft & det bästa
är att min kropp svarar bra på det. Vad hade jag att göra på ett lopp som Wallanderloppet?! En massa duktiga unga tjejer som tränar & tävlar på bana
visste jag skulle komma, det är en knixig bana, med en tuff backe där man lätt
kan dra på sig mjölksyra, kullersten & en hel del nittiogradersvinklar. Jag åkte dit
för att jag behöver jobba mer med den mentala biten & se det som ett snabbpass.

Vaknade i går morse & kände mig för första gången på länge lite sliten & tung i kroppen. Visst det är kanske inte så konstigt! Åker ner till Ystad, med en inställning att i dag får
du vara glad Petra, om du snittar under 4 min/km. Vi är i god tid på plats, det känns bra & man hinner prata med flera trevliga löpare. Luften är varm & vinden är skön.

Jag började min uppvärmning & skrattar för mig själv, vad gör du här Petra! Jag känner mer än tung i benen & detta kommer aldrig att hålla… jag försöker att köra lite snabba ruscher & se om det släpper… NEJ! Jag försöker att lägga min energi på det positiva, att nu är jag här & låt det gå som det går. Vi samlar oss inför starten & där går den. Vi startar på en stor gräsplätt, men efter bara några meter skall alla löparna trängas in på en liten smal cykelväg, man får nästan panik för alla bara trycker på från alla håll.
En ung seniortjej från MAI går upp & lägger sig brevid mig, jag känner att hon väntar på att jag skall dra, men hon inser efter en km att jag är inte intresserad, då snittar vi alltså 3.34 första km & jag släpper för snart kommer första tuffa backen som är segare & lurigare än man tror. Vid 3 km är man inne i centrum på en massa kullersten som man skall försöka att springa snabbt på 😉 Fråga mig inte hur jag kunde springa dessa 3 km så snabbt, för det vet jag inte själv.. Steget va så lätt, så lätt… men där händer något! Jag drar på mig mjölksyra, Usch! det gör ont & jag orkar knapp förflytta mig… biter ihop & tänker att nu har jag bara 3 stackars km kvar, detta är inget att gnälla över, hur kommer det kännas när jag är uppe & nuddar vid 85-95 km 😉 ner i parken & vänder. 4 km avklarade! Vid  5km kommer en snäv kurva & man får hoppa över ett stort jord hål i marken, nu är jag lätt irriterad, av med lurarna & jag hör hur publiken skriker heja tjejer, heja tjejer!! Du är snart i fatt henne, du tar henne nu… va fasen! Vem är det som ligger bak mig? Vem det än är så skall hon inte om, när vi har knappt 3oo meter kvar så är hon förbi mig, jag är totalt slut!
Då kommer tävlingsinstinkten i mig & jag lägger in en spurt & vi fightas in i mål. Jag skall inte ge mig hur trött jag än är, för detta skall jag ta hem! Jag slå henne med en sekund & persar med 1 minut. Jag fattar ingenting men det är kanske inte meningen heller, så många mil i benen & persar med en minut på den banan. Nu kan jag tala om att jag är mer än glad & nöjd. Hela jag ler & vi skrattar tillsammans efter målgång om den lilla fighten.

Som en glad löpare får jag hämta mitt andra pris innan det är dax att bege sig hemåt.
Tack för sällskapet i går Fredrik & nu är vi snart nära nästa lilla tävling… 😉

Jogga lugnt där ute alla glada människor, för det skall jag göra!