Jag fattade det inte själv, från början att det gick så fort som det gjorde…

Orderinvestloppet i Knislinge är inget lopp du bara glider dig igenom, det går upp & ner
i skogen, på asfalt & skarpa svängar i villakvarteren, jag har sprungit det tidigare & jag gillar verkligen loppet, men har då sprungit den långa sträckan. Å`då lyckades för ett par år sen slå Lisa Nordens banrekord & det har hållt i sig sen dess, fram tills i onsdags då det rök… men det var bara roligt! Själv satte jag ett nytt på den korta sträckan & det var då inget jag hade planerat för.

Under Veberödsrundan var jag seg & inte riktigt mig själv.. förstod sen efteråt att det var en förkylning i kroppen som spökade. Tog mig lite extra vila i någon dag & skulle känna mig för om jag var redo för att springa Orderinvestloppet på onsdagen som ett bra ”tempopass” .. När jag körde från jobbet beslöt jag mig för att åka dit, kravlöst & värma upp lite längre i min ensamhet & sen ställa mig på startlinjen utan en massa nervositet inom mig…  Jag kände mig så redo som jag kunde… När jag sneglar på klockan efter först km inser jag att det har gått riktigt fort… jag bör nog sänka farten lite på nästa km om jag inte skall gå rakt in i väggen, men det behövdes inte… det gjorde benen självmant eftersom den km går nästan bara uppför… 3 km & farten är tillbaka igen & när jag någonstans inom mig börjar inse att nu har jag bara 700 stackars meter kvar att springa så lägger jag i en växel jag inte visste att jag hade… När jag hör i högtalaren:
-Här har vi första dam i mål, Petra Skiöld från Björnstorp IF på tiden 13.44 & ett nytt banrekord med 16 sek. så vet jag inte om jag skall le, studsa, ringa Arne eller jogga ner.. Det innebär att jag har alltså snittat 3.42/km på den banan… Jag tar mobilen ringer Arne & vid detta laget vet ni att jag är en känslomänniska, glädjetårarna bara kommer! Vi avslutar samtalet & jag ger mig ut på  den långa rundan också när jag ändå är var på plats.

Dagen efter är min motivation som bortblåst, hur är detta möjligt?!? Sms att jag kommer inte på träningen, orkar inte, känner inte för det, har nog hundraen ursäkter & det är då inte likt mig…. när klockan visar 16.30 inser jag själv att det är ju just i dessa stunderna som jag behöver mina Björnstorpsvänner som mest.. slänger mig i bilen till Lund &
60 minuter senare står jag redo för dagens utmaning. I efterhand kan jag bara skratta åt mig själv! Värmde upp i 5 km & sen var jag mig redo för  25st x 400m intervaller med 50 sek. vila. Ni tror väl inte jag ger upp efter 20st intervaller, det skulle innebära att du kliver av efter 37 km när du har ställt upp på en mara… ”Never in my life”  Det bästa av allt var att det passet är nog mitt bästa pass någonsin.. 😉
Jag hade roligt, vi hjälptes åt, jag flöt med i steget, solen lyste & jag var DÄR!

Tredje dagen; Träningsvärk i hela kroppen! Stackars mig… måste nog vara sviter efter både loppet & intervallerna. Cyklar snällt till gymmet där det blir lite blandad träning för kroppen…

Fjärde dagen; Vaknar 05.10 & 30 minuter senare står jag redo för ett helt magiskt 30 km pass … hade min tid räckt till, hade jag utan tvekan fortsatt. För det var både, lätt, roligt, en helt underbar morgon då dimman låg tät & helt vindstilla…

Femte dagen; Nu låter jag som en ”gnällig man” men va` fa.. inte förkyld igen eller är det nu den bryter ut på riktigt… Skulle blivit lätt jogg, men blev en blandning då jag började i snigelfart & ökade för varje km… Yes! Nu är jag förkyld på riktigt!

// Så här kan det gå när man minst anar det…