Det finns inte så mycket tabu för mig längre, jag är för ”gammal” för att vara tyst….

Det är snart 1 1/2 år sen sist jag skrev här och jag har funderat många gånger om jag skall öppna upp
min blogg igen eller inte. Den enda som kan svara på det är egentligen bara jag själv. Så i kväll bestämde jag mig för att skriva några rader, om hur fort allting kan vända.

Du lever på adrenalinet, kickarna feedbacken och längtan! Hela du fylls av ett underbart rus, tyvärr varar ruset inte så länge, utan du måste fylla på det. I början vara ruset längre, men ju mer tiden går, så vill hjärnan bara ha mer. Du älskar det du gör, du riktigt längtar tills nästa gång det skall ske, men ju mer du pressar dig, desto tröttare blir din kropp! Återhämtningen blir längre och ruset vara inte lika länge…
Du försöker gång på gång, för hjärnan säger en sak men kroppen en annan. Till slut stänger kroppen av sig själv, bara för att du inte har lyssnat på varningssignalerna!

Det är alltid lätt att var efterklok, men det som är ens styrka är också ens svaghet. I detta fallet var faktorerna många, envis, målmedveten, svårt att sätta gränser och en längtan av kärlek. Varningssignal, på varningssignal kom. Men då gränserna var hårfina var det svårt att urskilja på vad som var vad.
Man kan kalla det ketchup effekten. Först kommer inget sen kommer allt!

Det jag kommer att skriver om är att bränna ut sig själv, när man är i sin livsform…