Amsterdams maraton är det finaste lopp jag någon gång har sprungit. Det gick den 16 oktober, löven på träden var färgglada, det var en kall höstmorgon med cirka 9 grader & vindstilla. Jag minns det som igår.Starten gick kl 09.00 inne på arenan och det var massor med folk. Kön till toaletten var längre än lång och fräck som jag är fick jag tränga mig lite för att hinna till starten. Ändå hamnade jag längts bak i min startfålla. När vi gav oss iväg gick det i snigelfart – på 6min/km började stressen inom mig komma och efter 3 kilometer var jag uppe i 5min/km.

Jag som hade hoppats på en sluttid runt 3 timmar trodde jag aldrig skulle komma komma i mål. Jag började zick-zacka mig fram ibland alla löpare längs med banan. Nu var vi ute på cykelvägar längs med kanalerna och det var så fint. Folk satt i sina små båtar & hejade på oss, solen började titta fram. Jag sneglade lite på min klocka och tänkte ‘men så här fort skall jag inte springa’. Allt hade släppt – stressen och pressen – och det blev allt glesare mellan löparna. Jag kände mig så lätt och älskade det jag gjorde!

‘Detta kommer att bli min bästa mara’, tänkte jag flera, flera gånger. Men det kan hända mycket på vägen, jag är inte framme ännu. För jag brukar säga att 30 kilometer kan ”nästan” alla springa, det är inte förrän vid 35 km som man börjar bli sliten & känna att kroppen har fått jobba.

Plötsligt var det inte långt kvar till mål. Jag kunde se det framför mig, men tröttheten började kännas allt mer. Envis som jag är så bet jag ihop och publiken verkligen hejade fram oss löpare längs upploppet. När jag sprang in i mål var känslorna blandade, jag var så trött och samtidigt så glad och hög av allt adrenalin i kroppen. Redan efter en kort stund var mina första ord: ”Jag vet att denna tiden går att pressa ännu mer.”

Är det någon mara som jag varmt rekommenderar så är det den i Amsterdam!