Att jag skulle springa Terräng SM 4000 m hade jag aldrig kunnat drömma om..Men väskan var packad med tävlingskläder & mina löparskor & resan till något som jag aldrig tidigare hade gjort var påbörjad. Först skulle jag tävla i K35 klassen.Jag var mer än nervös än vanligt och började med att gå banan & insåg redan då att den var både kuperad & väldigt lerig efter veckans regnväder. När vi stod i kön för att anmäla oss att vi var på plats insåg jag att dom flesta hade spikskor, men inte jag.

Oj,vad jag va laddad nu! När startskottet gick visste jag att det bara var att sticka för att ha en chans mot dessa tjejerna. Jag kan säga att jag fick jobba för varenda meter jag tog. Det var en pina – vad gör jag här? Varför utsätter jag mig för detta? – alla negativa tankar for igenom huvudet.

Framför mig hade jag Ulrika Flodin men innan vi passerade mållinjen hade ännu en tjej sprungit om mig. Jag slutade som 3:a i Terräng SM i K35 med tiden 15.58 och det var bara 2 timmar till nästa start, hur skulle detta sluta?

Jag laddade med ny torra kläder, ny energi i form av mat & mental träning och prisutdelning. Klockan tickade på & jag började tveka om jag skulle starta igen. Tankarna snurrade igen – Klarar jag detta, jag som precis har spytt galla över det tidigare loppet? En mara kan jag förstå tjusningen i,  men upp & ner i en massa backar med dynga… Det är nog inte min grej…

En halvtimme innan start bestämde jag mig för att tävla i damernas seniorklass, DS, och se det som en utmaning för mig själv & ingen annan. Jag springer ju för att jag älskar det.

Alla dom duktiga elittjejerna stod på startlinjen. Jag gick in i mig själv & började fokusera på samma bana en gång till. När starten väl gick kändes det som att alla stack iväg utom jag. Kan det vara möjligt, hade jag missat något? Nej,det hade jag inte – dom var bara så mycket snabbare än jag! Jag genomförde loppet med glädje & på upploppet kommenterade Lennart Julin att jag kunde bilda ett eget lag.

När jag stannade klockan såg jag att jag fick en bättre sluttid (15.52) då jag denna andra gång sprungit med glädje & utan press. Sen kom tankarna om hur benen skulle må nästa dag, för detta är dom inte vana vid!