Igår var jag långt ute i skogen och upplevde gamla minnen. Tänka sig att jag har varit i Snöfleboda och sprungit i skogarna. Det är där Isabellah Andersson tränar när hon är hemma i Sverige och hälsar på.Det är nog inte många som vet var detta ligger någonstans men fint är det. Rundan börjar med en ganska lång nedförsbacke och man känner sig så fjäderlätt, men det varar inte så länge för sen går det för mestadels uppför… Så känns det i alla fall.

Jag hade nog förträngt lite hur jobbig denna runda är, men det fanns ett tillfälle på färden som jag helt plötsligt kände mig riktigt stark. Det var vid uppförsbackarna vid Galaxen, då kom det ett par som cyklade förbi mig, men det varade inte så länge. Dom fick snällt hoppa av sina cyklar och leda dom uppför och jag kunde med ett leende jogga förbi dom.

Sen blev det utför och då susade dom glatt förbi mig igen. Så höll vi på ett tag. Sen skiljdes vi åt och jag sprang den sista biten hem med minnen från när jag var liten. Tänk att det var här jag brukade springa fram och tillbaka. Den sista biten jag pratar om är 4 km och vänder man sen blir det ju 8 km. Tänka sig här sprang jag glatt fram och tillbaka. Å nu för tiden vill jag gärna ge mig ut på längre rundor. Det blev ett bra pass igår, med två dagar kvar till nästa tävling. Nu laddar jag mentalt och med mat och dryck.