I går var det Hörbymarknadslopp & jag skall erkänna att jag var inte alls

sugen på att åka dit. Jag känner av mängdträningen i kroppen, men tänkte att

jag åker dit & kör det som ett träningspass med lite fart i…

Men redan på uppvärmningen kände jag mig tung i kroppen,trött,frusen & lite

lätt illamående.

Jag ställer mig på startlinjen & känner att i kväll har jag inga krav på mig själv!

Då är detta en kuperad bana, dom första 7-8km går bara uppför..hela loppet är 12.6km.

Jag vet att senior tjejernas klass håller jag inte. Men jag fattar det knappt själv när jag

väl började springa i dag släppte allt,verkligen allt!

Kroppen kändes lätt,stegen var lätta, jag bara kunde flyta med. Var detta möjligt?!

Vi var 4 tjejer som höll ihop den lilla gruppen i 2km, sen tappade jag två.

Sara som alltid ser så ”fjäderlätt” ut, pinnade iväg & jag & Sandra låg där tätt

intillvarandra & drog. Lotta låg efter oss, men hur mycket det visste jag inte.

Vi sprang på allt från små stigar inne i skogen till asfalts.

När vi paserar 10 kms markeringen låter jag min blick titta mot klockan, vad är nu detta?!

Den har lagt av! Inget jag kan göra något åt nu, det är bara till att fort att flyta med &

springa på min känsla.

Nu har vi paserat 12 kms markeringen & det är bara upploppet kvar, vad händer..

Sandra sticker & jag kommer in 39 sek efter 1:an och 10 sek efter 2an.

Jag placerar mig som 1:a i min klass & 3:a i seniorklassen.

Jag hade inte en enda svacka, utan bara en magisk känsla & så roligt!

Önskar ni kunde varit med på min resa.