Då var det dax för DM i halvmaraton i Veberöd, som jag har sett
fram emot denna distansen, det är en av mina favoriter.

Vi var ett glatt gäng ifrån Ryssbergets IK som skulle åka i min bil till Veberöd,
hur vi nu lyckats samla alla ”snack & virr Pellar” i samma bil är för mig en gåta,
men roligt hade vi i alla fall, emellanåt skrattade jag så…
När vi väl lyckats hitta rätt vara vi alla så tacksamma & glada, men å andra
sidan, nu har vi fått se lite av Skåne i dag 😉

I dag hade jag redan från början ställt höga krav på mig själv, bara nu inte höften
börjar ”krångla” så skall jag fixa detta!
Startlistan såg tuff ut, dom unga seniortjejerna från MAI var med på den, å` det
är inga tjejer man springer ifrån hur lätt som helst (har aldrig hänt mig)

När starten går & Louise Nilsson går fram & lägger sig i ett tempo som ligger på
3.39/km så känner jag att; okej, hur länge skall vi ligga i detta höga tempo, men
jag hänger på & Sara Ivarsson ligger precis bakom mig.
Efter 2 km kom Fredrik från ingenstans, jag visste att han skulle springa 7 km`s
rundan, så om jag lägger mig precis bakom honom & låter honom dra så kommer detta att
bli kanon. När han viker av för att spurta in i mål, önskar jag inget hellre, än att han skulle
fortsätta på min distans. Då kommer den känslan jag bara ”älskar” & min
lilla ”hejarklack” står där & hejar på mig.
Nu vet jag inte alls hur nära eller hur långt bakom mig de andra ligger, jag hittar ett behagligt tempo som är mitt. Precis innan jag passerar 10 km skylten tittar jag på klockan & ser att tiden står på 37.30…

37.30!! Oj,oj det är ju snabbare än vad jag hade på 10 000 m för några dagar sedan. Vinden var inte alls snäll emot oss idag, det blåste mer än ”storm” kändes det som.
Mellan 12-13 km`s markeringen visste jag att min lilla ”hejarklack” skulle stå igen, å`
vad tacksam jag är för dem. Nu var det lite kuperat också!
När vi är i mellan 14- 17,5 km`s markeringarna så har vi bara öppna fält, det känns tufft att
ligga där själv. Det är mer än 600 m fram till killarna & det fixar jag inte & bakom mig har jag ingen. Vad gör jag?!

Jag gillar läget & tänker: ”kärringen” är inte bara envis utan ”tuff” också, jag drar ner kepsen & kämpar mig igenom de tuffaste km.
Nu har vi bara en liten bit kvar, men vad händer då?!

Jo, höften protesterar! SKIT också… jag kämpar mig igenom den sista biten & kommer i
MÅL som DM 1:a & första tjej!

Ett STORT TACK till er alla som har gjort detta möjligt för mig,
ni är alla GULD VÄRDA!