Jag tror nog att jag har kört ett av mina bästa pass i dag…

Liselott & jag hade planerat backintervaller, något som
jag verkligen behöver, men som jag inte tar för mig av &
gör så ofta själv.

Jag skall erkänna att det var inte så att jag stuttsade upp
ur sängen i dag, bara tanken skrämde mig!
Mot Degeberga med Tilda som sällskap i bilen 🙂
Bara vid uppvärmningen kände jag att detta kommer aldrig att gå,
tung, andfådd & helt orkeslös…
Men jag bet ihop, sa inget till Liselott, denna träningen kör hon
vid alla sina träningstillfällen, beundrar henne 🙂

4 km uppvärming i ett lugnt tempo enligt klockan, men inte om man
skulle känna på min puls. Framme vid Forsakar, där finns det massor
med ”härliga” backar.
Hur skulle vi nu göra för att det skulle passa oss båda?!
Beslutet blev 1 1/2 min. upp i backen, jogga ner ca 7-8 st…

Redan när jag sticker på första intervallen så händer något magiskt,
jag kan trycka ifrån, jag är inte orkeslös…
Vi tar nästa & nästa… Liselott ligger bak & halvjagar mig.
Inom mig tänker jag, du fixar detta Petra, kom igen!

Nu är vi uppe i 7 st & båda vill mer, vi siktar in oss på ett nytt mål, 10 st!
Nytt upplägg, Liselott lägger sig en bit framför mig & jag skall jaga…
fatta att mina 2 sista  backintervaller var de bästa!
Fy fa… vad jag är stolt över mig själv nu!

Nu tar vi det lugnt hem, var vårt resonemang, men jag tror att Liselott
tänkte ta kål på mig helt 😉 För att komma hem måste vi alltså upp för
de där backarna igen… Detta kan inte vara SANT!

Jag kan inte med ord TACKA dig vännen för dagens pass, utan dig hade
jag aldrig fått uppleva denna känslan!
Jag kommer tillbaka till både dig & Degebergabackarna…