Vad skall jag säga mer än att detta har varit mina tuffaste månader…

Det hände något som inte fick hända, men som jag inte kunde göra något åt.
Jag försökte att kämpa emot så mycket jag bara kunde, med min envishet &
min styrka klarade jag det ganska bra. Kanske för bra för att sen rasade det för
mig… Ibland kan man inte styra över vissa saker. Under min tuffa tid, så tyckte
jag att min bästa terapi var att få träna för att hämta energi, men i själva verket
så skulle jag nog inte bara gjort det.

Jag snittade ca 18mil / v. & samtidigt levde jag i en resväska som aldrig riktigt hann
med att landa innan jag packade om den igen. Hade du frågat mig hur det var hade jag svarat att: – Jo, det är bra! men i själva verket var jag helt knäckt & var fylld med tårar.

Nu har jag haft 4 veckor utan löpning, där jag har tränat i gymet & mycket med den mentala biten inom mig, vad är det som händer & när händer det & vad kan jag göra..
Jag ser allt klart, jag känner det & vet. Mer än så tänker jag inte skriva.

Denna veckan har jag börjat att springa igen & känslan att det är roligt finns där, utan
att känna någon smärta inom mig som säger – Petra, detta skall du inte göra!
Kanske finns det någon mening med allt, även om det kan göra  ont…

I dag var tanken att springa intervaller som jag inte har gjort på ett par. månader men jag
vet inte om det är det jag vill just nu… jag tar en kopp kaffe till & skickar barnen till skolan så får vi se…

Jogga lugnt & ta hand om varandra!