Att ta hem Bergspriset & 1:a placeringen på Ryssbergsloppet känns för mig som ett bra kvitto…. Det var verkligen inget som jag varken hade trott eller hoppats på & då är jag helt ärlig.
Ni som känner mig, vet att jag kan sträcka mig till lite viadukter & några trottoarkanter på sin höjd, innan jag gnäller om att å´vad det skall gå uppför hela tiden.. 😉

Mitt upplägg var att åka dit & ha roligt, försöka att njuta av skogen & terrängen som ett bra träningspass. Jag vet lika väl som ni att när man sen står på startlinjen så vill man göra det bästa ifrån sig som man bara kan. Redan efter 2 km kommer Bergspriset & det är inte den lilla berget vi pratar om som man skall uppför, men jag kämpade på & efter halva backen kommer två killar ifatt mig & ena halvan av mig säger häng fast vid dem & andra halvan säger, tänk på mjölksyran som kan komma, du har 11 km terräng kvar sen Petra!! Jag tar Bergspriset med god marginal & efter det så släpper banne mig allt… jag fattar fortfarande ingenting av detta loppet!?! Hur i allsin dar kan allt kännas så bra, hur kan det gå så lätt, varför kommer inte väggen & mjölksyran?!? När jag har två stackars km kvar tittar jag på min klocka för första gången & inser att Petra du kommer att gå in på en bra tid också med lätta ben! SHIT vad härligt!

En lätt nedjogg på 5 km blev det efter loppet med ett leende som jag tror ingen kunde gå miste om… TACK för ett trevligt lopp & TACK killar för trevligt sällskap både dit & hem!