Min resa gick inte som jag hade önskat & hoppades på…

Jag trodde att jag hade gjort allt rätt denna gången, men tydligen lyckades jag
ändå inte. Det var helt enkelt inte min dag! Jag har aldrig varit så här tränad, aldrig
känt mig så här stark, jag har gjort alla mina pass & inte bara det utan jag har gjort dem med glädje & känt att YES! jag är tillbaka… Jag har inte laborerat med kosten, utan hållit mig till mitt vardagliga liv…

Det fanns en sak som inte stod rätt till, men det var inget jag kunde göra något åt…
Jag försökte vara stark in i det sista, men någonstans inom mig malde det…

Med mig på min resa genom Stockholmsgator hade jag  Söderberg med mig, om det är någon som vet hur jag fungerar & vet vad jag kan prestera så är det han. Jag hade ett rimligt mål som vi tillsammans skulle göra möjligt. Vädret var på min sida, som ni vet
så älskar jag när det är regn i luften, vindstilla & runt 12-15 grader. Vätskan & energin var uppmarkerad & nästan i överkant till för mycket, men jag ville inte lämna något till ödet denna gången, utan hellre för mycket än för lite…

Klart att jag var nervös, det var ett SM & jag hade höjt ribban! Jag måste ändå säga att jag har nog aldrig känt mig så lugn, mot vad jag brukar göra. Jag stod redo vid starten,
kände pulsens slag men längtade efter att äntligen få springa min mara… Å´vad lätt det kändes, det är precis så det skall kännas i början… en känsla som att man nästan trippar fram & får hejda sig lite… Jag såg att de andra tjejerna stack & det var inget jag skulle bry mig om.. jag skulle hålla mig till min plan. Redan vid 5 km låg vi sida vid sida, några av de
”snabba tjejerna” & jag & när vi går upp på Västerbron så känner jag mig stark… Kanon tänker jag! Vid 12 km händer något som inte får hända, jag säger till Söderberg, jag måste ha energi!! Han ger mig min dricka.. möter upp mig igen vid 18 km, då börjar jag igen..
– Jag måste ha russin, dricka, ge mig allt! Jag är helt klar men energin är helt borta?!
Nu skall vi ut på Djurgården,ursäkta mig HATAR det stället! 😉 Det stjäl energi från mig..
Söderberg är med mig, jag försöker att ligga kvar i mitt tänkta tempo, men känner att kroppen svarar inte, hur mycket jag än dricker & äter så kommer inte energin tillbaka.. var är den? Okej! nu är vi borta från Djurgården, nu hoppas jag att det vänder.. men jag tappar bara mer & mer. Tankarna far runt inom mig, skall jag bryta eller kämpa mig igenom maran. Beslutet blir det sistnämda. Jag kan inte ge upp, det är inte jag..

Jag hade ett tufft slut, men jag  fick precis den den servisen som jag ville ha.. Tack snälla
till både dig Jerry & Söderberg & till alla er som hejade på mig längst med gatorna, det betyder mycket för mig.

Jag tog mig runt på 2.58.. & långt ifrån min tänkta tid.. Besvikelsen & ilskan var stor i går, men jag försökte att hålla humöret uppe & var för första gången på mycket länge ute.. men jag hittade inte riktigt den äkta glädjen! Å´i dag kom tårarna & den jobbiga mentala biten… Jag har inget att dölja, jag är & kommer alltid förbli en känslomänniska… Varför skall jag säga att jag är nöjd när jag inte är det.. Å´när jag vet jag kan bättre…

TACK till ALLA er som finns här för mig!