Helt ärligt, var mitt mål att försöka mig på 8-timmars gränsen på Stockholms ultra..

Jag insåg ganska snabbt att det inte var rimligt i den värmen, det var inte bara 27-28 grader, utan mitt på dagen var det ganska kvalmigt & helt vindstilla. För mig betyder det betydligt mer att jag hittade den känslan som jag har både sökt & lääängtat efter så länge än att springa på några 8-timmar. Känslan var & är så STARK, jag kan säga att jag ser redan fram emot mitt nästa 100 km lopp, även om det kommer att dröja ett tag… Nu skall min kropp få vila från all träning ett tag för att den skall få bygga upp sig igen & bli stark & jag skall även vara NÖJD med min prestation! Ja, ni läser rätt, jag är nöjd & jag skall ta till mig allt positivt..

Vi backar bandet lite, så skall ni få hänga med från början på min lilla resa som inte var den lättaste resan att planera. Å´vad gärna jag ville komma tillbaka, jag tror faktiskt inte det finns någon som kan förstå det mer än mina allra närmaste hur hårt det tog på mig, det jag gick igenom under hösten & ända fram till i våras… Inbjudan till Stockholms ultra damp ner i brevlådan… Snälla Petra, bry dig inte om den.. du måste hitta tillbaka först.. men hur gör jag det?? Det har varit mycket upp & ner.. med både tårar & glädje!

När jag väl bestämde mig helt så hade jag 5 veckor på mig att träna inför 100 km. Det var inte bara det, utan nu hade jag börjat att jobba full tid också, barnen gick på sommarlov & jag skulle inte ha någon semester detta året, förutom mina lediga dagar… men det blir nog bra om jag får göra det på mitt sätt tänkte jag… Å´barnen kan ju följa med mig till Stockholm medan jag springer, men det var inte så populärt kan jag meddela, Kevins kommentar löd så här: – Mamma! Jag jag står inte & tittar på dig i 8-10 timmar!!
Tildas kommentar löd så här: – Jag följer med om vi går på stan & shoppar hela söndagen!! Shit, hur skall jag lösa detta… Bara några dagar innan, så rycker mamma/ mormor in som vanligt, vad hade jag gjort utan min mamma… ( Jag säger det fortfarande, får jag en GULD medalj en dag så är det hon som skall ha den & inte jag)

Jag tar ledigt från jobbet redan på torsd. för att hinna upp till presskonferensen på fredagen, men som tyvärr blir inställd in i det sista. Uppe sent på torsdag kväll & Kajsa Berg kommer & möter mig. Å´vad glad jag är att jag skall få tillbringa min uppladdning tillsammans med denna tjejen… En helt fantastisk människa på många sätt. Hon imponerar inte bara på mig utan inspirerar mig också, sen är hon så jäkla cool för att hon bara är.. 😉 Hela jag blir lugn att få umgås med henne & Robert henne sambo är också en fantastisk människa. TACK för allt ni gjorde för mig denna helgen.

Starten går redan klockan 07.00 på morgonen & det tycker jag bara är bra.. Det är redan varmt ute & alla löparna ser både laddade  redo ut, men det bästa med att springa ultra är att alla är så trevliga & omtänksamma mot varandra. Jag tror att det handlar mycket om att du vet inte vad som kan hända under dina 100 km… du behöver all stöttning & energi du kan få längs med banan. Kajsa skulle inte bara vara min vätskelangare, utan hon var med mig mentalt hela vägen också. Jag hade försökt att göra en plan till henne hur jag ville ha det, men hade även sagt att jag kanske kommer att ändra mig under loppets gång… Jag skall inte gå tom på energi, det var prio ett & salt var också något som jag visste att jag behövde… Jag hade Kajsa 1 km innan varvningen & Jerry (min andra langare) några km tidigare…

Det är alltid svårt i början att gå ut & lägga sig i det rätta tempot, man är liksom så full av energi & spring i benen så man får springa med handbromsen dragen hela tiden…
Redan efter ett par km kommer en tjej trippande förbi mig med lätta steg, vem är detta??
Jag frågar & får inget svar.. men till sist så får jag reda på att det är en tjej från Kroatien & lugnet infaller sig… henne skall jag då inte förbi… jag är här för att göra mitt eget lopp.
Steget känns som önskat, känner mig mentalt stark, får allt jag önskar mig… men vad händer eller det vet jag ju att man får alltid någon vägg, men nu kommer den vid 56 km & magen börjar krångla.. det tar ett par km.. innan jag är tillbaka igen & Jerry & Kajsa har fått i mig en hel del energi nu… inte igen, toa… några såna stop blev det… vid 71 km kommer nästa dipp, tror jag 😉 För när jag säger det till Kajsa så tittar hon på mig & säger: – Det tror jag inte Petra! Du ser så lätt ut i steget, å´vi tycker alla att du ser pigg ut också… haha.. jag glömde helt enkelt bort att jag va trött innan jag ens hann blinka…

5 varv kvar… 5 stackars varv kvar… ja, jag sprang 13 varv… Å´den bästa halvan var inne i skogen, som jag längtade in till den lilla stigen i skogen där det var några grader svalare, att det gick både upp & ner där inne det brydde jag mig inte om, utan jag njöt av varje steg kan jag säga… sen var det den andra halvan som var tuff! Då menar jag, värmen! Nu ville jag inte se ett russin till, ge mig inte mer att tugga på.. jag fixar inte det… ge mig bara dricka & salt… jag är så jäkla tacksam för alla som hejade på mig & stöttade mig under loppet, jag kan inte nämna alla… men de tre som var mitt stora stöd var KAJSA, Jerry & Gloria… När jag går ut sista varvet säger jag till Kajsa: Nu är det bara ett” fjantigt” litet varv kvar.. Ja, Petra det är mindre än dina morgonjoggar.. 😉
Hon peppar mig, samtidigt som jag känner mig fortfarande väldigt stark mentalt, jag har inte ont någonstans & pulsen den är så låg så jag vågar knapp skriva vad den låg på…

200m kvar & jag tar Kajsas hand & vi passerar målgång tillsamman… SHIT, vad jag är GLAD & NÖJD! Jag blev bästa svensk, nytt pers & tog hem en 2:a placering… tid 8.26..
Nu väntade  intervjuer,prisutdelning & massage…
Massören frågar mig var har du ont??
Jag svarar: ONT… ja, det är i mina tår..
Massören: Tår??
Jag: Ja, jag har två blåser på mina tår…
Hihi.. tänka sig att man kan springa 100 km & inte ha ont i mer än två tår 😉

Vilket 100 km lopp jag fick till på KÄNSLA, jag är nog en känslomänniska…