Då var det slut på det roliga…

Vart har tiden tagit vägen.. Jag vet att jag låter som en pensionär när jag skriver så, men sen i januari månad har jag åkt mina 22mil nästan varje vecka för att få springa mina intervall i Malmö inne på Atleticum. Jag har lääängtat & det har blivit min favorit dag på veckan, inte bara för att det har stått intervallträning på programmet, det har vart så mycket mer för mig.. Det har varit gemenskap, glädje, fart & fläkt..

Jag har ibland uttryckt mig i orden; – Jag kommer att svimma! Jag har skrattat så tårarna har runnit.. varje gång jag har suttit på tåget hem, har jag skrivit av mig känsla om passet till Arne & jag har fått feedback på mina rader som jag burit med mig.

De tre sista veckorna som vi hade kvar på inomhusträningen fick jag även förtroendet att vikariera för Vanja på löpskolningen, det var en stor ära för mig. Så glad att vi har varit så många, att ni har lyssnat på mig & följt mina råd. Vanja! – Jag kan säga att vi har under dessa tre veckorna tränat balans & den har utvecklats till något bra.. Det som har varit roligt med detta uppdraget har varit att vi har varit en blandning av unga till lite äldre, tjejer & killar… Det roliga med den blandning är att de unga tjejerna säger verkligen sitt hjärtas mening & det gillar jag…  & de som tränat löpning under flera år & kanske mer än dubbelt så länge som mig har varit där. TACK! 

I dag har jag även träffat en kille som jag har tränat under några månader & han kommer att gå långt, det är inget jag bara skriver utan vet… I dag har han bevisat något för både mig & sig själv, som jag hoppas att han bär med sig till sitt mål & det är att inget är omöjligt om man bara vågar! Mycket starkt & smart jobbat.. Tänk att ibland sätter man upp hinder & spärrar för sig själv…

// En glad Petra som skriver dessa raderna!