Åkte till Knislinge med inställningen som vi var överrens om!
Ha roligt PETRA! Inga KRAV på dig!
Tror jag fick säga den meningen 100 gånger i går…
På uppvärmningen kände jag mig tung som en elefant, jag kände av
alla milen jag har i benen & att jag har så smått stoppat in en & annan intervall nu.
Jag fick aldrig upp den där farten jag ville, ja,ja tänkte jag….
Starten går & det regnar från & till & en hel del blåst.
Efter ca 500m släpper allt, helt jäkla otroligt!
Då denna banan är 7000 m. Jag vet att ni tycker säkert att det låter inte så farligt,
men jag kan berätta för er som inte har sprungit där, att det går upp & ner på asfalt in i skogen, på stock & sten…

Redan från start låg jag som första tjej, jag hade fått lite information om vilka mina
konkurrenter kunde vara, men det brydde jag mig inte så mycket om.
Jag hade ett gäng Ryssbergskillar framför mig hela vägen,
från & till kunde jag se deras ryggar.
Annars fick jag springa det mesta själv.

Jag vet inte varför jag hoppades på att Pelle skulle stå på sin vanliga plats & supporta mig
men det har nog mer blivit en grej.Han stod inte där?!
Nu var det bara den sista biten också, men det är den som är tuffast!
Mitt inne i Knislinges centrum, upp för den där luriga backen som aldrig tar slut…
nu har jag bara 1 km kvar sen är jag i mål!
Jag försöker titta på klockan & ser att jag börjar närma banrekordet.
Jag kan berätta att jag tror aldrig att jag har spurtat så snabbt in i målgång tidigare.
Jag slår Lisa Nordens banrekord! Nu var det inte i går hon satte det, men för mig är Lisa
ändå Lisa Norden & jag är mer än imponerad av alla hennes prestationer!

Tror inte jag behöver skriva hur GLAD – LYCKLIG & hur mycket GLÄDJE jag har inom mig för det kan ni säkert alla räkna ut!