Visst är det bra när man kan få lite distans till vissa saker…
eller för mig är det mer än bra…

Jag tog beslutet att springa Skrylle loppet som gick i lördags som ett tempopass
för att få fart på mina ben. Jag skulle ju ändå vara funktionär så varför
inte ta två flugor i en smäll…

Jag har aldrig tidigare sprungit det loppet eller varit i Skrylle, vilken natur!
Vädret kan man nog säga var på löparnas & Björnstorps sida denna dagen, även om solen
inte visste om den skulle titta fram eller låta regnet få bestämma.. I mina ögon,var det perfekta löparvädret, förutom all pollen som cirkulerade runt i luften.

Distansen som jag valde att springa blev 5 km & det är jag mer än tacksam för, det fanns även 10 km & det var seedningslopp inför Lidingöloppet. Jag var på plats i god tid & hjälpte till med att ställa i ordning prisbordet, inte bara för de vinnande löparna utan till alla som genomförde loppet. Stämningen var på topp & alla var glada! 30 minuter innan starten började jag göra mig redo för lite uppvärmning & fokusera på vad det var jag skulle springa…

Tanken var att försöka hitta ett jämt tempo & springa avslappnat, hur nu det kan vara möjligt tänker säkert många… Starten går & även om man inte vill hänga med de ”snabba löparna” i början så gör man det.. Det känns som du har inget val, det eller bli nersprungen … sen gör det ju inte saken bättre då den 1 km lutar lite snällt ner…

men efter den km så kommer de där härliga backarna som går upp & upp & upp & aldrig ner 😉 eller det känns så i alla fall.. jag vet att jag har två tjejer framför mig & inte ens inom synhåll, så jag låter dem vara där de är… Jag har nog med mig själv, nu när alla är så glada över att våren har kommit & det är så grönt & fint över allt så är jag lite kluven inom mig hur jag känner, visst är det vackert, men ni skall veta att när jag försöker att andas & samtidigt springa så är känslan som jag andas igenom ett sugrör… näsan & ögonen rinner om varannat…

Precis innan jag passerar 4 km skylten så pulserar mina vader..
de skriker inte en meter till Petra! men jag ger mig inte jag kämpar mig upp för den sista backen som är lite mer än 500 meter låång, för sen vet jag att det går utför sista biten… väl i mål, får jag inte fram ett ord.. ge mig luft.. jag har gett vad ja kan… nöjd med dagens insatts som resulterade i en 3;en placering…

Tar min klubbjacka & vill bara jogga ner för mig själv en stund. Inser att rundan jag har sprungit är fantastisk fin på många sätt, njuter av varje steg jag sätter ner.. när jag passerar killen som plockar upp km markeringarna, frågar han mig är det du som är efterlöparen?? Nej, svarar jag men joggar vidare med ett leende inom mig & tänker att varför inte ta samma runda igen… efter ett tag är jag så varm så klubbjacka åker av & joggar runt med den i handen… plötsligt möter jag 10 km löparna & börjar springa om dem… & nu har jag bara sista backen ännu en gång, men nu vet jag att den är jobbig & låååång så jag trippar upp & får då höra; Där kommer första löparen, heja,heja!
-NEJ,Nej… jag joggar bara ner.. detta är mitt anda varv… inser att jag får nog vika åt sidan
& låta den manliga löparen få glänsa lite ..;)

Kommer i mål för andra gången den dagen..med en härlig känsla.. & det jag inte visste då men vet nu är att när jag kommer hem & kopplar upp klockan har jag alltså joggta ner med en helt fantastisk känsla plus att jag njöt av naturen med 1 minuts skillnad från loppet & nerjoggen… ja,ja… det bjuder jag på 😉

Ni som inte har sprungit detta loppet tidigare måste boka det tills nästa år..