Vad har jag sysslat med den sista tiden, efter Lidingöloppet…

Jag hade lovat mig själv att ta det lugnt & låta kroppen få en chans till bra återhämtning eftersom det är dock en stor påfrestning att genomföra dessa 3 milen i terräng. Det gjorde jag också på mitt sätt, men det passar kanske inte alla. Jag fyllde min vecka med 11 härliga mil (det har inte hänt att jag kommit upp i den mängde sen i somras när jag hade semester) Det jag inte gjorde det var att genomföra några intervaller som skulle kunna bidra till någon skada eller påfrestning på min kropp, utan jag bara njöt av vart enda steg som sattes ner i marken, det var t.o.m så att helgen efter genomförde jag ett pass som jag gillar. Det är när du skall samla på dig 5-6mil inom ett dygn på endast två pass & det lyckades jag gladligen med… sen får vi inte glömma att jag även genomfört min Hot yoga nere i Åhus i den 40 c värmen. De sista passen jag har varit på har känns så bra, både på insidan & utsidan. Jag är där bara för egen del…

Veckan där på var jag tillbaka igen på träningen i Skrylle (Tror inte att jag behöver skriva mer att jag älskar denna plats) Det var långa intervaller på schemat i skogen, min första reaktion var att det inte var lika många som vanligt, men de skulle dock gå fortare.
Jag säger ”shit” den första halvan av passet var väl inga problem att dra runt, men sen fick jag jobba för att jag inte ”lytt instruktionerna” …  dagarna efter blev det en lugn morgonjogg. På torsdagen var det ont om tid, men jag visste om jag bara gick upp i tid så skulle jag lyckas med ett 30 minuterspass. Upplägget inom mig vara att ge mig ut & se hur långt jag kunde komma på dessa 30 minuterna innan jag var tvungen att vara hemma igen…
Detta passet genomfördes klockan 06.00 på morgonen!

Jag hade fått frågan ställd till mig om jag ville delta i Terräng DM?! Mitt svar var enkelt klart & bestämt att det är inget för mig. Så NEJ! Jag fick frågan ställd till mig igen & det blev en lite förhandling 😉 (en förhandling som jag gillade) Jag brukar lägga in vilodag en gång i veckan, men det har inte blivit så sen Lidingöloppet, fråga mig inte varför. För jag har inget bra svar, mer än att det har känts så förbaskat bra!

Terräng DM gick nere i Ystad i söndag (igår) jag gav mig av tidigt för att slippa stressa.
I Kristianstad sken solen & det var nästa vindstilla, men ju närmare jag kom Ystad desto mörkare blev himlen & vinden tog i mer. (Vi vet alla att i Ystad blåser det alltid)
Som uppvärmning vill jag testa banan som vi skulle springa, ett var 2 km & det var då inga lätt km kan jag lova er, här var det backar att jobba sig igenom, la på en extra km & av med överdragskläderna. Fanns ingen anledning att fokusera på varken kyla, vind eller någon annan. Det var bara att dra ner kepsen & springa sitt eget lopp. Dessa 4 km i denna terrängen resulterade till ett Guld i K40 & en stark känsla… Hade nu 35 minuter på mig innan jag skulle ställa mig på startlinjen igen & då springa 8km med seniortjejerna. Insåg att det var för kallt att stå still, så jag & Louise Nilsson beslöt oss för att ta ett varv på banan igen… Av med överdragskläderna ännu en gång & ner med kepsen igen, för nu hade vinden tagit i mer… Jag måste medge att jag kände mig ganska avslappnad när jag stod på startlinjen för andra gången men känslan var stark!  

Hade en plan om hur jag skulle lägga upp loppet denna gången, men den sprack redan innan första km… det fanns inte en chans att jag skulle springa där & trippa, när jag kände som jag gjorde.. Det kändes så jäkla bra så jag önskar att jag hade kunnat förklara det i text, men det kan jag inte… Jag vet inte hur många härliga Björnstorpare som stod överallt & hejade på mig! (Det betydde, massor) & Arne han stod precis när man kunde trycka ifrån i nerförsbacken & gav massor med positiv feedback. När jag passerar honom för sista gången skriker han till mig: – Du ser stark ut Petra så ta du två extra varv om du vill!!!
Den mening gjorde att jag kunde trycka på ända in i mål & ta hem en silvermedalj i seniorklassen & jag tog även de sista två varven…

Känslorna inom mig var enorma, de var så stor att jag hade svårt för att få fram vad jag ville ha sagt… men nu känner du mig & du vet att det var bara glädjetårar som kom & Tusen Tack för att du finns!