Nu är det mycket.. till och med så att jag känner gränsen..
Vardagslivet & livspusslet…

Dagen har varit lång, intrycken många, känslorna blandade. Jag sätter mig i bilen, färden går mot Lunds IP.. jag har lite över en timme i bilen till att ladda batterierna & rensa tankarna.

Väl framme, skiner solen på banan & massor av folk befinner sig där. En helt vanlig dag mitt i veckan & jag tror att bara vi i Björnstorp var över 55 st som tränade intervaller.

Även om jag vet, så vill jag alltid ha ett ”ord med Arne” innan själva passet börjar…
Jag bär med mig ”orden”, jag lägger mig snällt bakom ”min tänkta hare” han drar & jag flyter med… steget är där.. jag vill om.. men något hejdar mig. Halva passet har gått..
Vi springer varannan tusing & varannan fyrahundring. Jag känner själv hur hela jag ler, pulsen är hög & jag är andfådd när vi stannar…
”Får jag säga det?!? Får jag känns så här?!”
Hela jag bubblar… Nu är det min tur att gå fram… vi hjälps åt… det har vi sagt.. det har vi alltid gjort… Vi är en stark grupp! Alla kämpar på tappert, medan svetten rinner längs ryggen & pannan. Några hoppar av efter hand (klokt, kan jag tycka… Träna efter egen förmåga) Själv fullföljer jag planen… för mig skulle det kännas konstigt annars.
Alla tänker vi olika, jag tänker; ”Två stackars block kvar”… 

Nu får jag om jag kan… det vet jag!
6;e tusingen … jag följer snällt… jag ligger där första varvet… Tänker för mig själv…shit vad detta är roligt! Sista 4,a hundringen…
3-2-1…. kör!
Där satt den…. NEJ! där satt hela passet…

Trött, nöjd & studsig joggar jag ner… med en känsla som skall förvaltas väl!