Det var precis så här kan kände innan jag åkte till SM i Stockholm…

”Det jag vet är att jag har haft en fantastisk resa.. En resa som har inneburit många nya utmaningar för mig.. Jag har vågat! Nu är jag så redo jag kan vara!”

Tyvärr så blev det inte som planerat. Vädret & en ”smärta” är inget man råder över, men jag blickar tillbaka & ser på alla roliga & tuffa pass jag har kört här under våren.
Jag tänker INTE lägga någon energi på detta! Jag är dock över 40 & har två fantastiska barn & ett jobb att sköta, så någonstans finns det väl gränser också även om planen var något helt annat.

Nästan ända fram till Djurgården kändes det okej! men sen…

Jag ”älskar verkligen solen när jag får tillbringa min tid vid havet” men att springa i värme & blåst är något jag verkligen avskyr! Man tappar fart & fokus! Ute på Djurgården var det fruktansvärt.. & smärtan i baksidan blev ”värre” & jag ville bryta .. Tog mig till 28 km där Annika stod för att säga att jag bryter. Annikas kommentar: Nej! Varför det?! Vi ses vid 35… men har du så ont så skall du inte fortsätta”  Vid 30km var tanken att bryta. Jag stängde klockan & frågade efter närmaste väg till mål.. Stod väl där över 3 min. & pratade med funktionären som försökte förklara. Insåg att det skulle ta längre tid att ta tunnelbanan än att jogga till Annika vid 35km.. Där peppade hon mig till att genomföra loppet & det är jag tacksam för! ( Annika Faager var min vätskelangare i går & guldvärld)

Jag kom in på Stockholms stadion  med tiden 3.03.15 & jag måste säga att;
Livet går vidare!

Nu gäller det att återhämta sig på bästa sätt & låta min baksida få lite rehabträning & behandling…

Jag tror aldrig att jag har fått så många meddelande både innan ett lopp & efter ett lopp..
Jag tackar ödmjukast för dessa & alla fina rader som ni skriver till mig, uppskattas mer än ni tror…