Vill jag, kan jag, vågar jag …

De frågorna har jag ställt mig själv många gånger & svaren har då aldrig blivit de samma. Kan bero på att jag är den jag är. Jag kan inte älta allt som hänt hela tiden, men det finns där, det kan jag inte sticka under stolen med.

Jag började långsamt våga tro på mig själv igen, långt ifrån att ha nått toppen, men jag hade ställt mig på några startlinjer & känt glädje. Jag började inom mig sätta små rimliga mål, som jag trodde jag skulle lyckas uppnå med hjälp av min tro, psykologer, läkare, PT & min sambo.

Men så kom den där dagen då min bror hastigt lämnade oss… Jag tänker på honom varje dag, jag tänker på allt vi hade tillsammans en gång i tiden, det jag aldrig fick ha sagt ..
Det som finns kvar är de fina minnena, det andra försöker jag att inte förstå, för jag kommer aldrig att få ett svar…

Jag försökte vara stark, jag gick in i en bubbla av att jobba mer än heltid, jag pusslade för att få ihop livet med vänner & familj som betyder så otroligt mycket för mig. Jag stoppade in träningen där tider hittades, med hjälp av min sambo som har ett hjärta av guld.
Jag orkade egentligen inte, men när jag kom ut & hem så var jag åter fylld av energi för dagen.

Långt innan den sista kraschen, så hade jag bestämt mig för att jag måste bygga mig stark från insidan & ut. Bryta mönster & utvecklas! Jag bokade en tid men Adam, som i dag är min PT. Vilket jag är väldigt glad över. Han fick veta mina förutsättningar, mina delmål & mål & planen börjades läggas. Men han ställde en fråga till mig som jag i dag är så glad över. Den löd så här; ”Petra, kommer du att vara rädd för att gå upp i vikt?!”
(Nu pratar vi muskelmassa) Mitt svar blev nej! Vi har nu jobbat tillsammans under en väldigt kort tid, men jag kan redan se resultat & inte vilka resultat som helst.

Jag kommer aldrig bli helt fri från det som hänt, men jag kan bearbeta det & för att jag skall komma vidare måste jag våga, men för att våga krävs mod & för att ha mod måste man tro på mig själv.