Jag kunde inte släppa tanken om att jag trodde att jag hade mer att ge…

Förberedelserna är i gång precis som vanligt, allt skall vara i sin ordning, perfektionist som jag är. Listor på det mesta, men sen vet vi att jag alltid går utanför ”boxen.”

Klockan ringer 04.00 det är mörkt ute, jag börja känna mig osäker i mitt yrvakna tillstånd, vad är det jag har sagt, vem tror jag att jag är, hur kan jag ens komma på tanken att jag skall kunna springa lite längre bara 3 månader senare & så nära dagen som gör så ont i mig?!

Kläderna ligger på soffan, allt i rätt ordning & nummerlappen redan nålade på linnet. Chippet bredvid tillsammans med skorna. Medans jag försöker samla tankarna, hör jag förberedelserna i köket till frukost & doften av nybryggt kaffe.
”Min man han kan, när han får”  Ni som känner mig förstår, jag släpper inget till slumpen. Allt jag kan genomföra själv gör jag själv!

Vi är redo, jag skriver vi för utan dig vid min sida hade det varit svårt att genomföra detta. Vi beger oss bort till Can Drago`arena bara en bit bort från vår lägenhet. Vi säger inte så mycket, jag vill helst tänka. Arenan bjuder in till värme, 24 -timmars löparna är i full gång, de skall gå i mål samtidigt som oss. 12- timmars är klara & förhoppningsvis nöjda.

Platsen som tycks känns perfekt för support & langning är på kortsidan, listan har du fått & jag besöker toaletten x antal gånger som vanligt innan en tävling. Bana 4 & 5 är våra, där får inga andra löpare springa. Lika dant för oss, vi får INTE gena på bana 1 & 2. Var, när & hur lagningen skall gå till har jag nog frågat om fler gånger än de flesta. Jag är så trött på att något skall gå fel, regellistor det kan jag!

Startskottet går, jag känner mig frusen & kall. Klockan är bara 06.00 & det är fortfarande mörkt ute. Solen har inte hunnit värma upp luften & vinden på ena långsidan gör det kyligare. Jag går in i min bubbla, jag har en planan som jag tror på, hålla så jämt tempo så länge det är möjligt, gärna runt 4.25/km… Jag vill aldrig gå energilös, för då vet jag att jag aldrig kommer att komma tillbaka. Så var 5:e km vill jag ha energi till en början, som sedan graderas med resorb & saltgodis. (Energin jag tar under loppet kommer från Herbalife 24) Allt känns lätt, lätt på ett behagligt sätt. Jag behöver bara njuta av att sätta ner mina fötter på bana 4, jag ligger så nära kanten jag får. De ”långsamma” löparna är artiga & kliver ett steg åt sidan när man kommer. Efter 3 timmar skall vi få byta håll & planen har gått bättre än jag hoppats på, lite mer än 41 km genomförda på 3 timmar & jag känner mig fortfarande pigg & lätt i steget. (Ja, konstig vore det annars) 

Jörgen ber mig sänka tempot lite, jag vet hur han tänker & vad han menar. Första varven känns konstiga, på ett olustigt sätt?! Jag vill fortsätta i samma riktning som tidigare, där slapp jag tänka. Jag hittar känslan igen, men börjar känna att magen är full, det går inte att fylla på mer om jag inte får besöka toaletten. Tankarna går igång, jag har tid tillgodo för ett toabesök, men vill jag ta den? Jörgen påpekar att snart måste jag fylla på med energi, men förstår att min magen nog är ganska full. Jag vet att där finns en bajamaja på ena kortsidan, så planen är ett snabb besök kommande varv. Dörren öppnas & stängs lika fort, dit in går INTE jag! Okej, sluta tänk på detta nu Petra! Spring, drick & va glad!

5,5 mil & jag är fortfarande lika pigg! Shit vad coolt! Ligger på mitt tänka snitt tempo 4.25/km inte ett dugg orolig över något. Vid 6 mil får jag lite känningar i min hö.baksida som alltid mer eller mindre strular för mig. Så för att skingra tankarna, så ber jag Jörgen om att åter igen på detta 6- timmars lopp ha sin hand full av liniment & bara smeta på vid nästa varv… (Ni behöver inte vara oroliga, jag är smart nog att veta att detta inte hjälper mot känningarna jag har, utan detta är för att skingra tankarna)

Jag tappar lite fart, det visste jag att jag skulle göra. Frågan var bara när? Men jag ligger runt 4.30/ km & publiken är med & hejar fram oss. Vissa av 24- timmars löparna ger tummen upp & ler. Spikern ger mig det där leendet att ”Jag gör något bra!”

1 timme kvar! Skall jag klara målet jag har satt upp? Klockan lägger av som jag har på armen, va fa… Jag får indikationer på var jag ligger, men har ingen kontroll själv.
Får meddelande från familj & vänner upplästa till mig. ”Jag känner mig stark!” TACK!
Får veta att det live sänds & folk hemma tittar & hejar! Jag som aldrig fäller en tår gör det inom mig & får lätt andnöd. Tankarna inom mig far runt, sluta Petra! Andas lugnt & fint. fortsätt spring & tänk framåt! 

Det är klar blå himmel, 18- 19c & en vind som kan kännas behaglig i andra sammanhang, men nu mest lite lätt jobbig varv efter varv. Kan jag göra något åt detta? Nej, precis! Jag häller vatten över mig & en mun i mig. Nu har jag inte långt kvar. Aldrig någon gång har jag känt mig så här stark & säker på något. Tjutet hörs från högtalaren & då var det dax att stanna. Ena halvan av mig vill bara studsa & jubla över att jag lyckades ännu en gång & med en känsla jag aldrig tidigare har haft. Medans  den andra halva av mig önskade de där 400 meterna till …

En sak vet jag, jag KAN, jag VILL & det GÅR! Nu tar jag detta med mig & ler inom mig själv. För nästa gång jag står där är det Nordiska Mästerskapen & då…

Att rankas som på 2:a på världslistan är inte fy skam!

78.456km bara några stackars 400m efter 1.an

Ett stort TACK till ALLA som funnit för mig under 2019,
jag tänker inte namnge er. Ni vet själva!