Man brukar säga att med motgångar blir man stark, det måste innebära att jag snart är ”Superwomen” eller….

Gammalt skit lägger jag bakom mig, det har jag bearbetat genom löpning i så många år & det orkar jag inte älta.  Det arbetas även på en bok, om vem som gjort vad & inte.Tanken & planen är att den släpps nästa år. Detaljer kommer jag inte hålla på!

Men motgångarna tycks inte bli mindre, vi kan börja nu & gå bakåt i tiden ett tag.
Sent i går kväll fick jag veta att loppet i Danmark som jag skulle springa som mitt kval lopp till VM 100km har blivit inställt pga. Cornonaviruset, kanske inte hela världen tänker ni, men nu var det bara 11 dagar kvar & jag började att känna av formen i kroppen. Så nu lägger jag om fokus igen & forsätter träna på mitt sätt, utan att hitta formen just nu!

Mitt i detta har vi även omgetts av hantverkare som har ”tummen mitt i näven” snällt sagt på skånska. Det värsta är att vi får leva i detta & dra det stora lasset även om det inte är vi som orsakat skadan som skett. Samma sak som att leva i en kappsäck!

Innan dess letade vi efter ett lite mysigt hus som vi kunde finna ro i. Vi trodde att vi fann det, men det fanns vissa saker som man var tvungen att komplettera för att det skulle pass vår lilla familj. Tyvärr blev vi totalblåsta & nu är jag riktigt snäll i mitt skrivande, för jag skulle vilja namnge alla & vad som gjort mot oss. (Oss=4 familjemedlemmar)
Men det kommer! Tro mig!

Varför vi började leta mindre hus var för att vårt nuvarande är alldeles för stort & vi hinner inte med allt, så som vi lever just nu. När vi hittade detta trodde vi att det skulle bli perfekt för oss, men det har inneburit en massa extra jobb som vi inte hade räknat med & saker som fanns under ”Dolda fel.” Hela hösten levde vi i resväskor & anlitade en byggfirma som skulle åtgärda allt till oss. Så vi skulle få det där ”perfekta hemmet.”
Veckor blev till månader & energin började ta slut….

I samma veva gifte vi oss & trodde att vi skulle få ”leva lyckliga i alla våra dagar!”
Men, nej! Det var inte alla som gillade detta.. & det behöver man inte heller!
”Jag kan i alla fall skriva under på att jag älskar min man!

Några veckor innan bröllopet fick mitt mentala för sig att jag måste få springa ett
6- timmars lopp för min brors bortgång & hans barn. Jag måste få bearbeta detta på mitt sätt, även om jag alltid kommer bära med mig våra band som bara fanns mellan han & mig. ”Jag kände mig stark & redo!” Gjorde personbästa, men var inte nöjd! Då jag visste att jag satt inne med mer styrka. Började leta efter ett nytt 6-timmars ultra lopp. Hittade ett i Barcelona. Började träna för det & la om mina tankar ännu mer till min bror. Tror inte det gick ett 400 meters varv utan att jag tänkte på honom. Lyckades ännu en gång göra personbästa, nästan nöjd! Fattades några jäkla meter för att bli världs 1:a!
Blev ”hög” i 15-16 dagar & skulle kunna springa vilket lopp som helst!

Fick höra att Claes (min pappa) började bli sämre & sämre. Låg nersövd under en väldigt lång tid, fick ingen information … Han vaknade aldrig! Blev fortfarande inte underrättad på rätt sätt… Trots att vi inte hade kontakt under de senaste åren, gjorde det fruktansvärt ont i mig. För att du var min pappa & att du aldrig visade mig din kärlek!

Vad jag har lärt mig av denna korta resan, som ni bara får ta en viss del av är, att nu vet jag verkligen vilka mina äkta vänner är! Mig kan ni såra, jag är stark & kan ta motgångar.
”Det var därför jag kom till världen.”
Men mina barn förtjänar bara det bästa, de är mitt ALLT!