Bakom fasaden var jag fylld av ångest …

Tro mig det har inte varit lätt & glamoröst bakom kulisserna. Men jag har gjort allt i min makt för att skydda mina barn. Mina två snart fullvuxna barn som är mitt allt.

De har sett det ni inte har sett, något som ni aldrig kommer att förstå. Varför?!
-Jo, jag är expert på att få det negativa till något gott, se ljuset framåt & dra mig till min träningszon, där jag får känna mig fri & stark. Ni tror att ni vet allt, men jag lovar att det finns så mycket som ni inte har en aning om eller behöver spekulera över.

Det är en lyckad dag, allt klaffar & vi lever nästa som i ett lyckorus! Vi släpper allt för en dag & tillåter oss att njuta av fest, dans & giftemål. Vi är lyckliga i stunden, tills allt rasar!

Sanningen kommer fram, om vilka som är ens vänner är på riktigt, de som bedrar oss bakom ryggen & listan kan tyvärr göras lång. Jag vet att avundsjukan är den värsta sjukdomen som finns, finns tyvärr inget botmedel mot den, om man inte kan glädjas åt andras framgång.

Stressen inom mig växer, frustrationen blir större & jag känner att jag börjar tappa fotfästet. Men jag tillåter mig inte att stanna upp, för den tiden finns inte.
Jag gömmer mig i löpningen, det är den som får mig att känna mig stark. Jag får experthjälp utifrån för att inte bli övertränad, det har jag inte råd med. Jag har ju ett mål, ett mål som är som en dröm.

Den kliande känslan på ryggen & läppen blir bara värre & värre… Jag kommer på den ena orsaken efter den andra, för att slippa söka vård. Vård är till för dem som är sjuka & inte mig! Tidigt på vårkanten känner jag att det är ohållbart, jag ringer det där samtalet & hör i andra ändan av luren; Petra! Du kommer in i morgon på en akuttid!

Hela cirkusen drar igång, bågen är redan spänd som den är. Men jag har min löpning & där är jag stark! Jag springer hem personbästa efter person bästa på olika rundor, vi själva har byggt upp.De flesta rundorna ligger i skogen på grusvägar & med utmanande backar som inte är min starka sida, ändå får jag till det!

Jag vet inom mig att dagen kommer att komma när kroppen inte vill mer, men när det blir vet jag inte där & då. Corona dyker upp från ingenstans, hela världen vänds upp & ner.
Frågorna inom mig blir obesvarade, men jag fightas på.

Jag ordnar & trixar med det mesta, gör allt för mina barn. Fokus går till dem, det är ju dom som fått mig att leva. Jag ordnar med kals, bjudningar, skattjaktsuppdrag, champagnefrukost, bal, körkort mm. Värken i kroppen går inte förklara, läpparna bultar, jag är helt skinnflådd…. andningen är tung! Så kommer natten jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. ÅNGESTEN hänger över mig, jag har panik! Tårarna rinner längst min kind…
Kroppen vill inte mer! Jag vågar inte sluta mina ögonlock, kommer jag någonsin vakna igen?! ”Jag har dödsångest!” (Jag trodde bara det var ett uppfunnit ord.) 

Jag somnar av utmattning & vaknar dagen efter…. Jag kan inte sitta, då blir smärtan bara värre, lägger jag mig ner får jag panik av att jag är helt skinn flådd inne i munnen.
Försöker få i mig näring på bästa sätt, jag vill ju komma tillbaka stark igen!

Nu har jag blött i över två veckor, på nätterna sover jag inget, matlusten är borta, men jag kämpar tappert med mitt sugrör & lilla tesked. Körtlarna svullnar på mig, bara jag skall upp för trappan är jag andfådd som efter en intervall. Min känsel i underbenet försvinner & svullnaden i ansiktet blir bara värre.

Jag åker in & ut på sjukhuset… Läkaren tar ett beslut, vi måste avsluta din behandling nu Petra, din kropp klara inte mer! Läkaren & jag hoppas att vi har lyckats uppnå det vi önskat, men vi vet inte för en dagen då åter besöket skall komma. Men hoppet är det sista som överger en.

Såren börjar läka, men det tar tid… jag börjar kunna äta så smått. Lyckan börjar smyga sig på, men då havererar magen 11 dygn utan att få behålla ens min vätskeersättning, magen den krampar, jag rasar i vikt! (Jag har inte råd med detta, jag vill bli stark & frisk) 
Åker på mitt frikort fram & tillbaka på provtagningen för att ha koll på mina värden.

NI ser mig träna, ni ser mig från utsidan. MEN ni har ingen aning om hur jag mår på insidan! Jag tränar för att jag älskar det, det ger mig energin till att kämpa, det ger mig orken till att vilja fortsätta kämpa för mina barn. Träningen är inte löpning, för att jag kan inte ta ett löpsteg smärtan i mig är fruktansvärd… vården hittar inte anledningen, men jag ger mig inte. Något är fel! Jag träffar expert inom området, alla säger samma sak.
Du har ett diskbråk, din disk trycker på nerven… Äntligen har jag ett svar att förhålla mig till & ett kvitt på att jag är friskförklarad från min läppcancer.

Men ni kommer ändå aldrig förstå mig om hur livet var bakom kulisserna, fasaden som visas är den som får mig stark & den som skyddar min barn.

Jag har inte gett upp mitt mål, målet finns där & kanske en dag står jag där…

”Ge aldrig upp hur mörkt den än ser ut, jag lovar ljuset finns där!”