Vissa pass är bara jobbigare än andra, men det är just de passen jag behöver…

eller det är nog så att vi alla behöver dem, men vissa väljer att inte träna dom
av olika anledningar…  Jag ville få till en bra träningsvecka till, men någonstans inom mig visste eller trodde jag att detta skulle bli helt omöjligt..

Jag valde att ta en dag i taget för att se hur mycket kroppen skulle orka med & hur den skulle svarade på träningen. Det finns ingen anledning att ”träna ner sig”  det vet vi alla att det leder bara till en massa jobb..

Klockan har ring 05.00 på morgonen.. kaffet & gröten har ätits innan morgonpasset har genomförts… Trixandet på kvällarna med barnens & min träning har funkat tack vare att jag har en sådan underbar familj. För varje dag som har gått & för varje pass som jag har genomfört denna veckan har det känts bra.. Tills i lördags då jag skulle springa mina fyrahundringar själv nere på IP… Jag visste redan innan att det skulle bli tufft, men jag var beredd på att ta den smällen.. Jag får alltid en ”ram” om var mina tider skall ligga.. de första sex intervallerna gick väl an & kändes bättre än jag hade vågat hoppats på… sen fick jag en ”minidipp eller tappade fokus på en stackars intervall”… bet ihop & någonstans inom mig visste jag att det är dessa passen som ger mig något & som jag bara måste köra… mjölksyran vara nära hela tiden… intervallerna blev bättre… illamåendet började komma… benen kändes stumma… jag genomförde passet & joggade hem & tänkte ”Fy fan! Nu är de gjort”.. 10 st x 400m.

Att jag sen skulle springa långpass i dag i regn & en vinande vind, det bekom mig inte så mycket när jag väl kom ut… Där joggade jag lätt runt i min tänka fart & distans på 28 km utan att det ens bekom mig… hmmm! Får man skriva så..

Tänka sig att jag fick till ännu en bra träningsvecka med både kvalitet & lugna energipass… 10 mil & två styrkepass är väl godkänt!?…