Silver medalj på SM 100 km

Men va`fan Petra! Det blev bara en silvermedalj på SM & två nya personliga rekord på den tuffaste banan du någonsin har sprungit. Du jobbar fullt tid, är 42 år gammal & har två ”halv stora barn” …

Haha.. Det är nästan så att jag kan skratta åt det… Tanken slog mig när jag var på Bosön i februari att det hade varit roligt att ställa upp i ett SM igen, men kommer tiden att räcka till, har jag där att göra. Hundra funderingar for runt inom mig. Jag började med att förlänga mina långpass på helgen. Några problem där stötte jag inte på… Ville så gärna springa Wings for life ( för några som betyder så mycket för mig) Insåg där att, jag kanske skall se om jag & min kropp kunde sammarbeta på ett bra sätt fram till SM, med tanke på allt annat jag har runt mig & när vi börjar närma oss så tar jag ett beslut.

Jag känner mig så redo som jag kan göra både fysiskt & mentalt. Förutom att timmarna innan start är jag så nervös som jag alltid är & lika trött blir jag på mig själv varje gång, för jag vet ju om att springa det kan jag! Klockan börjar närma sig 08.00 på morgon & jag befinner mig i Borås på SM. Distansen är 100 km & varje varv vi skall springa är
5 km. Ena halvan är asfalt & andra halvan är inne i skogen. Min vätskelangare är redo,
han har fått all info. han behöver veta & jag känner mig trygg med honom & att han själv genomfört några bra ultra lopp.

Planen & förhoppningarna är att åka hem med en medalj, men allt kan hända under
100 km… Planen är också att ligga efter Frida som både är rutinerad & favorit tippad.
Starten går! Nu skall jag hålla mig bakom Frida, men jag kan säga att det var lättare sagt än gjort… varje steg känns så lätt, så lätt… Första halvan får man nästan känslan av att den går utför, men jag vet inte ?! Efter 2,5 km viker du av in i skogen, det är små backar & någon lite knixig sväng.. Skillnaden mellan underlagen är stor, men jag försöker tänka positivt. Jag intar min energi precis som planerat. ( Här skall vi inte gå energisnålt) 5 första milen går nästan för bra! Jag får tillsagt till mig att sänka tempot flera ggr. Delvis för att jag ligger mer än 2 min före Frida & det är mycket fortare än planerat, men det är svårt när man känner sig ”stark” … 

Solen tittar fram mer & mer & luften känns tyngre & tyngre. Nu är det riktigt kvalmigt!
Jag häller det ena, efter det andra glas vattnet över mig… Illamåendet börjar komma & jag är nu uppe i 6 mil. Frida är i kapp mig & jag får stanna & spy varannan meter känns det som… Vid 67,5 km känner jag att min mentala styrka är borta. Jag får inte behålla något & värmen är olidlig… Tar beslutet att bryta när jag kommer till varvningen vid 7 mil, för där vet jag att det finns folk som kan ta hand om mig. Men vad händer!?! När jag ynkligt säger till Jimmy som langar till mig att nu går det inte längre, jag bryter..
Tittar han på mig & säger med bestämd röst: Bryter du här får du fan gå hem! Drick detta saltvattnet & skölj munnen med ingefära & läs ditt meddelande på flaskan som Fredrik har skickat… Spring nu!!! 

Okej! Tänker jag… bäst att göra som man blir tillsagd. Jag tänker inte gå hem efter detta… Efter 5- 10 min så vänder det & saltet börja göra verkan. Jag känner mig redo att ge mig på ett nytt försök. Tittar på klockan & inser att om jag nu håller detta så kommer jag slå min distans efter 6 timmar på DENNA BANNAN! Jag joggar på & vid 75 km är jag nog gladare än gladast, snacka om kontrast 😉

80 km & de små backarna i skogen känns inte längre som några backar,( hörde att höjd skillnaden var 1000 meter hmmm!) blåsorna på fötterna börjar gå i sönder. Ena halvan av mig tänker Silver medalj & ett pers. Den andra halvan vill mer… Farten är inte hög, men det går framåt…

Jag har ett stackars lite varv kvar på 5 km, det är bara att genomföra med ett leende.
Jag får ju göra det jag älskar så mycket, springa. Springa i lite mer än 8 timmar som är som en hel arbetsdag.

Jag ser målet, jag är så GLAD! Nej! Jag är mer än glad…. Jag kan inte med ord förklara hur det kändes & känns. Min tid 8.13.25

Hinner knapp landa fören de kommer & säger att du skall springa i mål inne på Stadium.
Vad säger ni?! Då kan vi inte stå här påpekar jag & de skrattar gott åt mig. Din tid är stoppad & du skall springa de sista 100 meterna inne på banan inför publiken & ta emot ditt pris. Vi lunkar bort mot Stadium & jag får snällt invänta direktiv från när jag får springa in på banan… Tar emot medalj & blommorna med ett leende.

Dopingtest! Vi måste ta ett dopingprov på dig! Är det okej?! Självklart…
Detta var & är en hel vetenskap, men nu är det gjort. Inget att dölja, finns bara en massa
glädje bakom.

Jag säger det igen!
Jag har lovat mig själv att njuta av detta, men jag vet att gränserna går att tänja på…

 

 

Foto; Springlfa.se / Veronica Nord

Annonser

Om petraskiold

Långlöpande tvåbarnsmamma...Hur långt kan jag nå.. Löpningen ger mig glädjen och styrkan i livet. http://petraskiold.com
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s