Ni kommer inte tro mig, för det gör jag knappt själv även om jag vet att det är så här mer eller mindre varje månad (bortsett från när jag mådde skit på riktigt)
Veckan som har varit, kallar jag in min värld outstanding!
Det är inte mycket som kan slå varken mitt mentala eller mitt fysiska då!
Säg vad du vill till mig, men det fastnar inte på mig! Visst kan det såra till en viss grad.
Att träna med mig den veckan, kan jag erkänna är inte lätt. Lätt utifrån att jag har ingen ”spärr”
Distanspass kan bli till långpass!
Jogg kan gå till tröskelpass!
Intervall pass som jag i vanliga fall precis klarar på flack mark, kan genomföras i skogen!
Sen kommer den här helvetets veckan som jag kalla den!
Veckan då jag nästan lika gärna kunde gått i ide som björnen.
Men naturligtvis gör jag inte det & kan inte heller.
För mig är inte de röda dagarna i månaden de värsta, utan de är de gröna. (Helvetets dagarna)
Kroppen STREJKAR på alla håll!
Illamåendet är värst!
Helt omöjligt att ens försöka sig på en jogg..
Det bästa för mig dessa dagarna, är lugna promenader (alltså inte ens PW) & vinterbad!
Någon mer som känner igen sig?
Att bli frustrerad vet jag att det hjälper inte!
Jag måste acceptera & invänta veckan då inget kan stoppa mig för den är MAGISK!
Detta var de bästa besluten jag kunde ta att! Jag vet att det tyvärr är alldeles för många som har förutfattade meningar, men för mig har det varit klockrent!
Som de flesta vet så slogs mitt nervsystem ut på vänster sida för några år sen & vägen tillbaka har varit tuffare än vad jag någonsin hade kunnat tro. Jag tyckte själv att jag skyndade långsamt tillbaka, det tog över 7 månader innan jag kunde ta första riktiga löpsteget. Sen var det som att börja om från noll. 1 km i taget. I samband med rehab övningar, yoga samt behandlingar mm.
Men tyvärr blev denna lilla påfrestning för stor för mig då mitt liv nästan vändes upp & ner. Det gamla ”traumat byggdes på” så mitt tarmsystem slogs ut. Min kropp hade levt under ”stress”i alldeles för många år, en stress som ledde till ett kaos & en kropp som vägrade att jobba med mig.
Jag har under dessa år gått på provtagningar, läkarundersökningar, röntgen, ”You name it ” & blivit mer eller mindre slussad genom de flesta avdelningar & sjukhus inom det närmaste, utan resultat & hjälp!
Det värsta med detta är att ingen vill ta ansvar utan det har varit kommentarer som har gjort mig så ledsen över vilket dåligt system vi har.
Så efter att jag åkte på Corona nummer två i somras & orken & energin var noll, bestämde jag mig för att ta tag i detta själv. Jag kan tillägga att så dålig jag var då, har jag nog aldrig varit någon gång under mina 48 år.
Det enda sättet för mig att komma tillbaka var att lära mig så mycket jag bara kan om hur vi fungerar & allt hänger samman. Jag har en bakgrund som undersköterska & har jobbat både på akutmottagningen & inom sjukvården tidigare sen har jag ett stort intresse inom hälsa för övrigt.
Jag började med att sätta mig i skolbänken igen & läsa till Optimum tränare där man jobbar med optimum Metoden som i grunden bygger på postural terapi & träning för att komma åt grundorsaken till både stelhet och kroniska smärtor i kroppen, förbättrar prestationsförmågan och hjälper till via OptimumMind-processen att hitta tillbaka till ett permanent mentalt- och känslomässigt välmående. Metoden bygger på flera olika genombrott inom förståelsen för vad som ligger bakom optimal fysisk och psykisk funktion.
Men för mig räckte inte detta, utan när jag hade uteslutet mycket i min kost utan resultat så kontaktade jag Mattias på Quicktest för att ta ett Matintoleranstest som analyserar överkänslighet mot 120 födoämnen och 20 tillsatser. Där fick jag många svaren på vad min tarm inte kan” ta upp & vad min kropp inte tycker om” Jag började utesluta dem, men det var nästan som att leka detektiv samtidigt!
Någonstans mitt i allt detta kaos som jag kallar det, kontaktade jag Tony på 16 Weekes off hell. Jag hade funderat länge på detta, men inte riktigt kommit till skott eller kanske skall jag vara så ärlig & säga att jag visste inte riktigt om jag vågade. Vågade utmana min kropp mer? MEN så var inte fallet! Jag ångrar inte en dag att jag kontaktade Tony, han har trott på mig från dag ett & jag har trott på konceptet. Jag behövde hjälp! Min kropp ville inte ta tills sig maten jag åt, det spelade ingen roll hur mycket jag stoppade i mig eller hur näringsrikt det var, jag var ändå tvungen att åka till min vårdcentral var 3-4:e för att få tillskott intravenöst pga. kroppen ”vägrade” ta till sig näringen i kosten.
Målet med att gå med i 16weeks off hell var för mig, att ”Bygga mig stark” med hjälp av styrketräning & ren mat! I kombination med korta löppass. De flesta som går med har nog som mål att tappa i vikt, men hos mig var det tvärt om. Upplägget var inte glasklart från början, utan vi fick stoppa in extra mellanmål till mig flera gånger per dag! Jag åt i snitt 8ggr/dag & kroppen gillade detta mer & mer.
Hur det visade sig, var att jag började känna mig ”starkare” både fysiskt & mentalt. Mina löprundor har blivit längre, mina intervallpass har mer go i sig. Vikterna i gymmet har bytts ut flertal gånger mot tyngre vikter. (Nu utgår vi ifrån mig, så ingen tror på att här byggs det en Body builders)
Så snälla ni, som tror att detta bara går ut på att deffa & tappa vikt! Samt bara äta salladsblad & gurka, NI har så FEL! Det är falskt!
Allt handlar om en struktur, ren mat & en målmedvetenhet!
Jag är inte klar här, utan vid sidan om allt detta läser jag även själv till kostrådgivare nu & nej jag har inte mer tid än någon annan, det är bara det att jag har valt att prioritera att jag vill ha en hel, stark kropp som fungerar & kommer hålla länge!
Jag är verkligen expert på att stänga av hela systemet när jag vill…
Jag har ju liksom gjort det under så många år i olika perioder, visst har det gynnat mig ibland om man ser till min meritlista & hur jag har klarat av att hantera vissa ”jobbiga” saker här i livet, men är det värt det alla gånger att ha den ”gåvan?” Nej, denna gången valde jag att vara klok!
Banan var inte optimal för mig (kanske inte för någon egentligen) Kurvorna var varken snälla eller få om man säger så. Lika för alla, jag vet! Men eftersom det var 102 vänster varv vi skulle genomföra & det är min dåliga sida. Min höft/ländrygg är inte hundra ännu & vi vet inte om den någonsin kommer att bli det heller, men vi jobbar på det, jag måste se det som ett nytt förhållningssätt.
För att ni skall få en inblick om hur sprang bifogar jag en bild här; runt en fotbollsplan som har ”raka hörnor” & in på arenan som har ”runda svängar” & ligger man då & trycker med höger sida lite mer, får vänster belastningen. Luften var kvalmig & sol var utmanande för oss. Några skuggiga partier hade det inte lagt in till oss
Jag kände av ganska tidigt in i loppet att detta kommer inte att hålla, så jag valde att kliva av. Men jag fick pepp ifrån Linus & Jörgen att ge det en chans till & de tyckte på att det var lite väl tidigt att hoppa av. Så jag ryckte upp mig & försökte hitta ett steg som jag trodde på, men efter 50 km kände jag att nu måste jag vara realistisk & klok!
Klart att jag var grymt besviken på min kropp, jag var riktigt ledsen. Tänk dig själv att inte ha tävlat på 1 1/2 år & man har jobbat med målbilder, rehab.träning blandat med löpning & coaching utifrån alla hörn. Sen svarar inte kroppen när det där dax!
I dag är jag forfarande besviken, men jag ser det från ett annat perspektiv. Jag var klok! Jag gick inte i sönder för att jag valde att stänga av mitt system! Jag ser att livet går vidare & att jag har så många fantastiska människor runt mig! Sen vet jag att den dagen kommer då det är min tur, det var inte i söndags!
Att genomföra 50 km på den banan i den värmen & känna sig oförskämt fräsch dagen efter, förutom min strålning förstås i ländryggen känns som att jag är inte helt ute & cyklar.
Hur kommer det sig då att jag hade denna strålning, jo för att mitt bäcken hade ”låst sig” så att nerverna låg i kläm & jag fick inte riktigt med mig benet. Nu har jag dragit det till rätta på Plus praktik & jag joggar lätt redan…
Jag vill absolut inte ha någon medömkan i detta inlägget! Jag vill bara få fram budskapet att ibland är det bättre att stanna upp i tid & vara klok än att pressa sig för inget! Det är du själv som skall igenom den tuffa perioden sen!
Tjejen som ligger bakom mig på bilden är grym, hon tog hem 2:a placeringen på SM.
”Skall jag fortsätta att springa på min mentala kraft ”Run for your life” eller skall jag bearbeta detta & börja från grunden…
Smärtan inom mig gör ont, den gör mer ont än vad jag kan sätta ord på den. Den förföljer mig vart jag än tar vägen, förr kunde jag snöra på mig skorna & ge mig iväg. Å vips så var den borta (för stunden) kroppen fylldes ju av må bra saker! Men nu kan jag inte fly längre, ryggsäcken är så tung & överfylld.”
Jag stod i ett vägskäl & kroppen hade gett mig alla varningssignaler den bara kunde, men vad hjälpte det när jag inte lyssnad på den. OM jag hade lyssnat på den, hade livet varit annorlunda då? NEJ, det tror jag inte eller det vet jag att det inte hade. Jag tror att jag har fått denna gåva att vara mentalt stark för att klara smäll efter smäll & ständigt vara den ”Duktiga Petra”
1 år senare står jag här (+46 år gammal )& kan se tillbaka på varför nervsystemet på vänster sida la av… Jag hade ännu en gång pressat mig själv till att prestera, prestera på topp utan att vara nöjd. Jag ville mer!! Jag fortsatte att träna under den tidiga fasen i behandlingen, även om jag visste att kroppen skulle brytas ner & i samma veva åkte jag på ett diskbråk på L4-5. (Man kan ju undra hur stor sannolikhet i att detta skall inträffa samtidigt)
Smärtan inom mig blev bara mer & mer påtaglig & kraven utifrån ökade på mig. Man ville inte se den ”Starka Petra” svag! Tillslut kunde jag inte stödja på mitt vänster ben eller sitta ner. Den strålande smärtan som tidigare bara höll sig runt ländryggen var nu strålande ända från tårna till nacken. Känseln var helt borta eller om jag skall vara ärlig så stängdes mina känslor av för att orka det jag gick igenom.
I dagsläget kan jag äntligen börja att känna glädjen i stegen jag sätter ner. Resan jag har valt kommer att ta tid, men jag vet också att fram kommer jag att komma, för här i skogen mår jag bra, även om backarna utmanar mig varje dag!
Det finns många jag vill tacka, men framförallt vill jag ge ”Mina killar” som coachar & stöttar mig i detta en extra eloge. Linus Wiren, Anders, P-O, Felix,Marco & Jörgen.
Dagboken fylls mer & mer av glädjande anteckningar … Inte bara bra snittider, utan hur underbara känslan är när jag ”flyger upp för backarna”…
Att förflytta sig 77.708 km på 6-timmar låter säkert helt galet för många & vissa tycker ”jogga runt där & äta hela tiden” Va´fan är det för något!
(Ja, det är sant jag har fått den meningen tryckt upp i ansiktet) Fortsätt läsa →
petraskiold.com 