Jag skriver inte detta för att få någon medömkan, men jag vill att ni skall ta del i hur allt gick till & att jag har faktiskt sprungit var enda meter själv på Stockholms ultra i den värmen…

En kort historia om det hela: Kajsa Berg frågade om jag ville ha hennes hjälp som langare under Stockholms ultran 100km, hon skulle ändå vara funktionär & vara på plats. Jag blev så glad när hon frågade mig, för mig var det en ära att få Kajsa som ”langare” Hon är & kommer alltid att förbli en förebild för mig. En tjej med glimten i ögat & har ett hjärta av guld. Hon ringde tävlingsledaren & berättade som det var & ville veta reglerna när det gällde lagning mm. (För att inget skulle bli fel) I samma veva hör Jerry av sig & undrar om jag vill ha hans hjälp också, för han skulle också vara funktionär. Han ville ha samma upplysningar som Kajsa hade fått & ringde också till tävlingsledaren för att höra, vad är det som gäller…

”Vaknade, kände mig stark”... Både mentalt & i kroppen… De langade som vi hade sagt.  När jag går ut på mitt sista varv frågar Kajsa mig om jag vill ha sällskap – Ja, gärna säger jag, utan att tänka mer på det. Kajsa hade bra koll på ställningen i loppet och visste att det var ca en halvtimme fram till ettan och jag hade en halvtimmes försprång till 3:an. Min placering i loppet skulle alltså inte på något sätt kunna förändras på de sista varvet. Hon springer bredvid mig på ett lagom avstånd för att inte vara i vägen eller ge mig någon fördel. Hon frågar mig ett par om hon stör eller ska hoppa av. Men jag är så inne i mitt lopp att det inte påverkar mig. Jag håller mitt planerade tempo. Kajsa säger flera ggr. Jag fattar inte hur du kan ha så pigga ben. Du ser så lätt ut Petra... Och de kändes verkligen bra. Jag hade samma sköna känsla som under mitt 6-timmars lopp i Danmark.

Nu har ni fått ta del av vad som hände… Vi är många som har överklagat på detta & just nu ligger ärendet hos Svenska friidrottsförbundet & jag vet inget mer…