Jag har gjort en jämförelse för att ni kanske bättre skall förstå hur jag har mått.
Det har nu hänt mig ett par gånger & är så glasklart, nu när jag har facit i min hand.
När kroppen håller på att förbereda sig inför något stort så samlar den på sig allt av det bästa när det gäller energi & näring..

Ni vet precis som.. En gravid kvinna… Finns det något vackrare, det strålar om henne, ögonen lyser & håret det är tjockt & fint. Kroppen skall inte bara ge energi till mamman, utan till det nyfödda barnet & de vakna timmarna som väntas…

Jag har nu sprungit tre ultralopp & det är inget jag har gjort i en handvändning även om det finns de som tror det.. Förberedelserna har funnits både mentalt & fysiskt. Kroppen har utsatts för extremt mycket påfrestning.. Även om jag har varit noga med både träningen, vilan & kosten så har det kostat att ligga på ”topp”..

När jag har varit mitt uppe i det har jag ” mått bra” känslan har varit som önskad & jag tror att det har strålat glädje runt mig, jag älskar ju att få springa.. jag har genomfört loppen med lätta steg & ett leende. Mått som en prinsessa efter målgång… Utan att ljuga har aldrig haft träningsvärk efter ett ultralopp, jag har liksom gått runt & varit lite ”halvhög” & längtat till nästa lopp.. men efter att allt har lagt sig, så har kroppen insett att nu har du tömt mig på allt! Precis som det är för den gravida kvinnan… visst lyser det om henne den första tiden, men sen blir hon allt tröttare & håret börjar att bli tunnare, näst intill risigt som en buske.. Hyn är inte lika fin som den var tidigare.. Kvinnan skriker inom sig själv: – Låt mig få komma tillbaka till min gamla pigga kropp, låt mig få sova om nätterna.. jag orkar inte mer… jag älskar mitt barn…

Det är just så jag har känt efter mina ultra lopp, när allt har lagt sig.. Förutom det sista..
Då var det som NI hällde en iskall spann med vatten över mig & sen sparkade undan benen .. Vad hade jag gjort för att förtjäna detta?!? Det var inte bara kroppen som tog stryk under de 100 km utan även det mentala.. tydligen räckte det inte med att jag blev diskad, utan ORDEN NI SA till mig malde inom mig så det gjorde ont… Hela jag grät!

Självkänslan försvann, min tro på mig själv var som bortblåst  & ultraglädjen var lååångt borta… Jag orkade inte med mig själv, grät jag inte så sov jag minst 10 timmar per natt, hela kroppen va slut… håret började att fall, glädjen i ögonen, var var den någonstans.. Kroppen började att värka, liksom muskler & leder som jag tidigare aldrig hade haft ont i.. från att genomföra ett 100 km lopp till att inte ens kunna förflytta mig 100 meter med löparskor på fötterna fanns inte.

Hur skulle jag kunna hitta tillbaka igen & då menar jag inte bara till löpningen, utan till att bli en bra mamma, vän, arbetskamrat, reparera mig inifrån minsta lilla cell till det yttre..

Jo, TACK vare alla underbara & härliga människor som jag har runtom kring mig..
Jag kan inte namnge er & tänker heller inte göra det, men ni vet själva vilka ni är..
Att jag har blivit tilldelad mig de BÄSTA sponsorerna som finns glädjer mig mer än
NI kan förstå, NI har gett mig så mycket, som betyder mer än jag kan förklara..
NI har fortsatt att tro på mig & är med mig på min fortsatta resa..

Vi har tillsammans lyckats att reparera mig, från minsta lilla cell på insidan till helheten & framför allt att NU är mina löparskor på fötterna igen.. Sträckorna är varken ultralånga el bansnabba men stegen finns &  framför allt GLÄDJEN!